Jag var inne här för att uppdatera min serielista som jag gör ibland och blev lite nostalgisk. Tänkte att jag skulle passa på att säga hej och tacka den lilla stadiga ström besökare som tydligen verkar klicka sig in här fortfarande! 

 

Jag vet inte om detta inneär att jag kommer att börja blogga igen - förmodligen är det bara ett engångsinfall - men vi kör! 

 

Något jag brukade ägna mig åt under bloggens heydeys var att halvårsvis summera stundande seriepremiärer. Det är intressant hur serietittandet har ändrats på ganska kort tid, för då innebar det ofta ett nytt avsnitt i veckan. Då innebar det också lite mer att hänga med i de utländska releasedatumen. Nu är det som ni vet hela säsonger som släpps och mitt fokus är bara på när serien blir tillgänglig för oss i Sverige.

 

I stället för att ta upp exakt alla serier jag följer och lista huruvida de har fått premiärdatum eller inte tänkte jag rätt och slätt ta upp enbart de serier vars premiärdatum jag faktiskt vet om och som jag är up to date med. Om ni är nyfikna på att se hur mitt serietittande ser ut nuförtiden så finner ni fortfarande min serielista uppe i listen.

 

 

Fantasyserier tillhör inte min favoritgenre och trots att jag tycker att skådespeleriet är rätt dåligt så är jag rätt pepp på säsong 2 av denna serie som jag upptäckte i år (mest för att det innebär ett återseende av Matthew Goode i rutan). Premiärdatumet är dock ett UK-datum men jag hoppas att den kommer att finnas tillgänglig för stream på HBO Nordic då också.

 

Äntligen kommer den 6:e säsongen till oss i Sverige. Så snart jag har betat av säsong 11 av Modern Family - ni har väl inte missat att den finns på Netflix? - så ska jag ge mig i kast med den här som min nästa komediserie.

 

Okej, här finns inget mer precist premiärdatum ännu men enligt SVT Play kommer säsong 2 under 2021 och någonting säger mig att det borde gälla första halvåret eftersom det först pratades om en premiär i oktober/november i år. Håll ögonen öppna!

 

Förra årets julmys från Norge gör comeback och aldrig har det väl varit så efterlängtat med total feelgood i en norsk idyll?

 

I februari är det eventens event: bokrean. Vill du göra riktigt bra inköp så är mitt tips att planera redan nu vad du skulle vara intresserad att läsa, så minskar du risken för att göra impulsköp. Böcker är ju en konsumtionsvara som allt annat. Jag påbörjade detta inlägg innan förköpen dök upp, så nu har jag en överblick av vad som faktiskt kommer på REA - men det är skönt att ha facit i hand så att dåliga köp undviks! 

 

Här är de böcker som jag skulle vilja äga i inbundet format. Många släpptes så sent som 2019 men nuförtiden kan böcker reas ut efter så lite som ett halvår på marknaden.

 

Översatt litteratur

Helt enkelt för att denna trilogi överallt beskrivs som fantastisk litteratur.

 

Det här verkar vara en unik typ av bok som jag ser unisont hyllad överallt. 

 

Den här boken har jag haft på min TBR sedan innan den släpptes. Den verkar mycket intressant och även omslaget är fint.

 

Jag tror inte nödvändigtvis att det här kommer att vara den bästa bok jag har läst men det är en snackis som jag har haft ögonen på länge. TIME Magazine utnämnde den till 2019 års bästa bok. 

 

Då jag inte bara vill ha litteratur översatt från engelska så slänger jag in Domenico Starnone - en italiensk författare vars bok Band: En äktenskapsroman jag köpte på förra årets bokrea (men ännu inte har läst). Väsen beskrivs som en riktig bladvändare framåt slutet.

 

 

Insåg att jag har ännu en italiensk författare på listan. Den redan närmast kultförklarade Stål skulle jag vilja läsa.

 

Amanda Svensson - Ett system så magnifikt att det bländar

Den här bjässen har jag väntat på att ta mig an men bidar min tid och väntar på rean.

 

 

Långt före augustprisnominering och övriga erkännanden fångade Testamente min uppmärksamhet. Jag hoppas innerligt på att få fynda denna bok.

Jag kommer givetvis inte kunna köpa alla men något enstaka ex av denna serie vore trevligt.

God kväll mitt herrskap. 

 

Det är dags för en för sen årsresumé av böcker jag läste 2019. Nedräkning av topp 10 med betyg kommer här: 

 

10. Agnes Lidbeck - Gå förlorad ⭐️⭐️⭐️

9. Matilda Gustavsson - Klubben (i sin genre ⭐️⭐️⭐️⭐️ men jag har personligen svårt att ranka reportage-böcker högre än skönlitteratur) 

8. Fredrik Backman - Björnstad ⭐️⭐️⭐️✨

7. Simona Ahrnstedt - Allt eller inget ⭐️⭐️⭐️✨

5. Tom Malmquist - I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv ⭐️⭐️⭐️⭐️

5. Lise Villadsen - Tigerhjerte ⭐️⭐️⭐️⭐️

4. Gun-Britt Sandström - Maken ⭐️⭐️⭐️⭐️✨

3. Jenny Jägerfeld - Blixtra, spraka, blända ⭐️⭐️⭐️⭐️✨

2. Lina Bengtsdotter - Francesca ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

1. Karin Smirnoff - Jag for ner till bror ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

 

Även om bloggandet går på sparlåga vill jag på nåt sätt summera året som har gått. Jag har ändå hunnit se en hel del serier och särskilt många nya, känns det som! Här kommer därmed en lista som jag hittade i mitt arkiv och blev påmind om på fina Felicias blogg! Jag la till ett par kategorier sedan sist. 

 

Årets beroende: Succession! Den här serien vinner även årets intro - en kategori jag just la till.
Årets snyggaste man:  Det här känns nästan något pinsamt att säga då han knappt har hunnit bli en man och jag vill poängtera att hans snygghet mer sitter i hans charm än i utseendet, men mitt val är Felix Sandman, haha! 
Årets vackraste kvinna: Orkar egentligen inte svara på den här, det känns bara dumt att befästa en massa normer och det finns vackra kvinnor i överflöd. Rent ytligt sett är ju Sydney Sweeney som spelar Cassie i Euphoria väldigt vacker. Se där, nu svarade jag visst på den ändå.
Årets finaste kärlekspar: Jamie och Cersei i Game of Thrones, HAHA. Bubblare: Det gamla paret i sista avsnittet av antologi-serien Modern Love! 

Årets bromance: Tom och cousin Greg i Succession! Bubblare: Kendall och Greg i samma serie.

Årets värsta bromance: Grabbarna i Exit.
Årets womance (duo): Kanske Rue och Jules i Euphoria. Jag fann inte Jules mer än helt okej likable, men de två tillsammans var rätt oslagbara. Bubblare: Grace och Frankie.

 

Årets womance (grupp): Tjejerna i Derry Girls.

 

Årets TV-comeback: Fleabag! Har längtat sedan 2016 och nu har serien även blivit värdigt uppmärksammad.
Årets WTF: Till 100 % Successions säsong 2-avslutning. En av de bästa säsongsavslutningarna någonsin! Säger bara: mic drop, så fattar ni som har sett serien. Bubblare: Spoiler alert men i Störst av allt, när *** och *** genomför en skolskjutning (jag har ej läst boken). 
Årets ”jag bryr mig inte ett skit”: Riverdale.

 

Årets sämsta nedläggning: Hmm, Sweetbitter tror jag! Det känns som att den serien hade mer i sig. Tyvärr (och här måste jag verkligen betona tyvärr) så är dock seriens huvudkaraktär inte en särskilt bra skådespelerska. Otroligt sorgligt att vi inte får mer av Divorce heller, men den serien känns i alla fall mer avslutad.

Årets käftsmäll: Att Luke Perry dog i verkligheten. Bubblare: Serien Exit. Att den speglar verkliga personer i Norges finansvärld ger mig kalla kårar.
Årets skratt: After Life med Ricky Gervais var otroligt rolig (och rätt sorglig). 

Årets gråtfest: Sista minuterna av det allra sista avsnittet av Game of Thrones.
Årets bästa replik-person: Svårt, men Tom i Succession! Bubblare: Greg i Succession, Tony i After Life och Robert i Divorce.
Årets breakup: Lätt! Jon Snow och Daenerys Targaryen i Game of Thrones. Bubblare: Johanne och Jonas i Hjem til jul hade ju en så kort relation att den knappt är värd att omnämna, men tyckte deras breakup var realistiskt och sorgligt.

 

Årets nykomling: Euphoria. Bubblare: Sex Education.

Årets maraton av avslutade serier: Jag kan inte minnas att jag har haft ett riktigt maraton, alltså där jag har sett en avslutad serie från början till slut! Det är nog första gången sedan den här bloggen startades.

Årets svenska serie: Störst av allt slår Gösta i mitt tycke.

Hej vänner,

 

Ja hörrni, vad ska man säga? Mitt senaste inlägg skrevs i maj och man kan nog säga att hade inte Game of Thrones inte visats just då kanske den här bloggen hade dött ut strax innan dess. 

 

Det visade sig helt enkelt att jag fick för lite tid över till att blogga om TV-serier och jag tappade väl även passionen för själva bloggandet någonstans i samma veva. Det beror inte på att mitt intresse för serier har svalnat, inte alls. Trots det slutade jag även att läsa andra seriebloggar. Nu har jag dock börjat kika in hos dem igen och ser att Emelie tråkigt nog har slutat blogga. Lyckligtvis ser jag att mina övriga samarbetspartners Karin, Felicia och Elsa bloggar på som vanligt. Det gör mig glad att se! Sen finns det ju andra jättebra bloggar där ute som inte får missas, såsom Escape Reality och Johanna Ewa. Towe bakom Escape Reality bloggar inte heller så ofta men ändå tycker jag att det är trivsamt att gå in och läsa hennes inlägg. Kanske skulle det därför funka om jag gjorde något liknande?

 

Tanken som slog mig häromdagen var att även om jag inte kan åstadkomma regelbundna uppdateringar, så finns det väl egentligen inget skäl till varför jag inte skulle kunna göra ett litet otvunget "status"-inlägg ändå? Jag vill höra hur det är med er, ni som tittar in här dagligen - vad tittar ni på? Vilken favoritserie har ni just nu? Är det ok att jag kanske gör någon enstaka uppdatering här då och då eller borde jag bara lägga ner helt? 

 

Jag såg att det senaste inlägg jag hade påbörjat var ett recensionsinlägg om Younger - säsong 4 samt Silicon Valley - säsong 5. Tråkigt att jag aldrig skrev klart det, för nu minns jag inte vad jag tyckte. 🤷‍♀️

 

Här är de serier jag har sett under de senaste sex månaderna: 

 

Big Little Lies - Jag var starkt emot en säsong två av denna tänkta miniserie då jag tyckte att den första säsongen var fullkomlig. Det blev ändå en stark säsong två och jag gillade den.

 

Chernobyl - Årets största snackis golvade mig totalt. Sällan har väl en serie varit så ångestdrypande, eller vad säger ni? Full pott vad gäller kvalitet och utförande. Ypperliga skådespelarinsatser också.

Easy - Jag klarade av den första säsongen på kort tid men tyvärr fångade den mig inte. Jag tycker inte att den är speciellt bra, ärligt talat. Är tveksam till om jag ska titta vidare. Det är fördelaktigt att det är en antologiserie så att man inte lämnar serien mitt i en cliffhanger, när man än bestämmer sig för att pausa.

Euphoria - Euphoria kom som en käftsmäll. Med sina osympatiska karaktärer borde den inte funka, men det blev en slags tonårs-Breaking Bad i mina ögon. Samtidskritik, drogmissbruk och tonårsliv i en enda gripande serie.

Exit - Detta är en norsk serie som är baserad på riktiga intervjuer med några av Norges absoluta pampar inom finansvärlden. En bedrövlig historia som jag inte kan rekommendera någon att se, då det bara är rått och rätt intetsägande. Ingen sympatisk karaktär och inget nytt eller banbrytande. Bara ett gäng sociopater som uppviglar varandra till jävelskap.

 

Fleabag - ÄNTLIGEN har jag tagit tag i att skaffa Amazon Prime Video igen och på en helg klarade jag av säsong två av denna mästerliga serie som fångade mig direkt när den kom för ett par år sedan. Nu har den äntligen fått den och skaparen Phoebe Waller-Bridge fått den uppmärksamhet de förtjänar. Säsongen var 10/10 i myskänsla.

Gösta - Denna svenska HBO-skapelse av Lukas Moodyson fångade mig med sin speciella intethet som ändå bar på någonting. Tragik, humor och ångest sammanfattar väl denna serie ganska bra. Sevärd!

Modern Love - Som en entusiastisk läsare av The New York Times kärlekskolumn Modern Love, bestående av läsarnas verkliga kärlekshistorier, blev jag mäkta intresserad när det annonserades att en antologiserie skulle ha premiär på Amazon. Jag såg serien i ett svep under premiärhelgen och rekommenderar den varmt till dig som vill ha en riktig feelgood-serie som kanske inte kommer bli det mest minnesvärda du har sett, men inte heller behöver vara det. Det är verkligen en modern tolkning av kärlek. Du kan också läsa om vad som är sant och inte i serien.

 

Succession - Här har vi en av favoriterna - kanske rentav vinnaren? När Succession kom förra året så var jag nyfiken, men vid uppenbara mastodontserier brukar jag vilja se om serien får fotfäste innan jag engagerar mig. Sagt och gjort, när ALLA började prata om säsong två det här året så klickade jag mig snabbt in och startade upp mitt HBO-konto på nytt. Vilken mästerlig och episk familjesaga! Det är den här typen av serier jag älskar: high stakes, pengar och familjeband. Det enda som låg serien i fatet till en början var att det kändes svårt att komma nära inpå karaktärerna. Det ordnade snart upp sig framåt slutet av säsong ett. Jag tycker inte att säsong två är riktigt lika bra hittills, men jag är bara ca tre avsnitt in i säsongen. Tom är nog en av favoritkaraktärerna, men även Logan har blivit mer dynamisk.

 

Planen framöver är att fortsätta försöka se avsnitt som jag ligger efter med (i ganska många serier vid det här laget) och just nu tittar jag vidare på Succession samt säsong sex av Silicon Valley.

© HBO

 

Så är den här. Stunden då Game of Thrones officiellt inte längre är ett pågående fenomen utan ett minne att se tillbaka på. 

 

Det stora temat i säsongsfinalen är berättelser. Vem som får berätta dem, och vad de innehåller. 

 

Daenerys: It's not easy to see something that has never been before. A good world.

Jon Snow: How do you know? How do you know it will be good?

Daenerys: Because I know what is good. And so do you.

Jon Snow: I don't...

Daenerys: You do. You've always known.

Jon Snow: What about everyone else? All the other people, who think they know what is good?

Daenerys: They don't get to choose.

 

Om förväntningarna inför säsongsstarten var skyhöga, var kritikernas nivåer av skepsis inför säsongsfinalen ändå kilometervis högre. Och vad är väl säsongsfinalen, om inte annat än det perfekta magplask som förväntas efter en säsong som väl bör klassas som TV-seriehistoriens mest kontroversiella. Att den här säsongen generellt ses som ett fiasko bör dock inte bara tillskrivas manusförfattarna, utan här tycker jag att vi tittare förtjänar en åthutning i sammanhanget. Förväntningarna på den här säsongen var för höga.

 

Game of Thrones hade en budget motsvarande 540 miljoner kronor inför den sista säsongen. Det låter mycket, men det blir snabbt ett nätt summa i jämförelse med den senaste Avengers-filmen där budgeten låg på hela 3,4 miljarder kronor. 3,4 miljarder för en film som precis når 3 timmarsstrecket, jämfört med 8 timmar av komplicerade CGI-interaktioner, två av seriehistoriens mest episka slag och den slutliga uppgörelsen efter sju säsongers informationsmatning. Ett projekt dömt att misslyckas - men blev det så?

 

Det som drar ner säsongsfinalen är de många lite för klyschiga och lite för förenklade upplösningar som sker. Det förekommer en hel del paralleller till vår värld. Dany står framför sina unsullied och dothrakier (det var visst fler överlevande än väntat efter The Long Night?) som den klassiska Hitler-figuren; Tyrannen som verkligen tror att det kan vara försvarbart att mörda tiotusentals oskyldiga människor om resultatet blir en bättre värld för alla. I slutet av avsnittet föreslår Samwell en demokratisk lösning i kungavalet och möts av hysteriska skratt. Aj, det blir för cringe-aktigt och i mina ögon är det en dumförklaring av tittarna. Det är symptomatiskt för den här säsongen. Förr presumerades tittarna besitta förmågan att pussla ihop ledtrådarna och sambanden. I den här säsongen är det plötsligt viktigt att allt som avslöjas blir uppenbart, utan tolkningsutrymme för tittarna. 

 

Förutom klyschorna är det faktiskt den enda rimliga upplösningen efter den här säsongens händelser. Det är nödvändigt att Tyrion hittar sina syskon under rasmassorna - då undanröjs genast alla tvivel om parets död. Det är oundvikligt att Danerys blir dödad och i viss mån är det väl oundvikligt att det är Jon Snow som gör det. Det blir symboliskt att Daenerys står så nära tronen och att hon får röra den men att hon aldrig hinner sätta sig på den. Plikttrogne Jon Snow uppfyller den av Tyrion omvända devisen Duty is the death of love. När Daenerys dör i hans armar råder osäkerhet gällande konsekvenserna och när draken dyker upp är läget spänt. Det är snyggt gjort. När Drogon kort därpå smälter ner järntronen återstår frågan om han är så pass smart att den förstår den politiska plotten?

 

Handlingen går vidare och Jon Snow ska nu dömas till sitt straff. Det var ingen där att bevittna mordet på drottningen, så han har alltså frivilligt erkänt alltihop? Här blir jag starkt känslomässigt engagerad, och det är väl ett positivt betyg om något. Scenen med rådet har jag inte mycket till övers för. Komiken är för ansträngd. Jag kan inte riktigt andas. Tyrions brandtal faller mig till sist lite i smaken och när Bran the Broken utnämns till kung hurrar jag lite inombords. Tyrion framhåller att den som håller hela världens berättelse i sitt inre bör sitta på tronen och sålunda återkommer temat. Why do you think I came all this way? tolkar jag som en anspelning på att Bran, sedan han blev korpen (vilket han då mindblowingly nog har varit hela tiden?), har haft full insikt om kommande händelser. Är det inte redan klarlagt att Bran har påverkat historien i Game of Thrones, kan en tycka, men tja, med den kommentaren fastslår han det och så får vi ta det. Sansa ordnar så att Norden förblir självständigt och något annat hade varit en besvikelse. Som den rättmätiga Lady of Winterfell hon är blir hon i slutscenerna hyllad av sina "undersåtar". What a bliss. Däremot känner jag mig något ensam om att inte vara besviken över Aryas öde. Jag fattar inte varför vissa önskar att hon ska dra med Gendry. Kan en kvinna inte bara få upptäcka västvärlden på egen hand? Pls.

 

Jag uppskattar även scenen där Brienne skriver ner Jaimes livshistoria, så som den förtjänar att berättas. Det är ett perfekt avslut på deras fantastiska resa tillsammans. Återigen får temat berättelser betydelse. Det får även betydelse i scenen där Tyrion sitter med Sam, Ser Davos, Brienne och Bronn och det uppdagas att Tyrion inte omnämns i boken "A Song of Fire and Ice". Hans berättelse lämnas med andra ord utanför historieböckerna.

 

I slutet börjar de mäktiga tonerna från introlåten spelas till bilder på Stark-barnen och Jon Snow och då börjar mina tårar falla. Det är inte tårar av lycka men inte heller av sorg. Det är tårar inför den oundvikliga separationen. Det känns så orättvist att Jon Snow avslöjas vara en Targaryen, när det i slutändan inte betyder någonting. När han döms till att hamna i The Night's Watch igen och han frågar: "Is there still a Night's Watch?" skrattar jag faktiskt rätt ut. Frågan är helt legitim. Ödets ironi - han är tillbaka där han började. Att han är född till prins spelar ingen roll. Mina känslor omvänds dock helt när det står klart att han återförenas med Tormund, Ghost och vildlingarna. Jon Snow är i slutändan en av de karaktärer som jag känner allra starkast för i den här serien och det har aldrig varit tydligare än nu när jag ser honom rida iväg tillsammans med de han hör hemma hos. Fina, underbara och stackars Jon Snow! 💕 You are the shield that guards the realms of men.

 

Game of Thrones. Du är och förblir den serie jag alltid kommer att älska. Här finns så många fantastiska minnen bevarade. Historiska ögonblick som har bevittnats i realtid tillsammans med alla miljontals fans. Det är en berättelse vars sista säsong inte alls förtar den storslagna upplevelsen som vi tidigare har fått bevittna. Jag kan inte förstå att det är över. Vilken resa det har varit!

 

Jag önskar att jag hade tid att skriva ett till punkt och pricka utförligt inlägg om veckans händelser i GOT, men jag får nöja mig med att sammanfatta det lite mer detaljfattigt än vad jag hade önskat.

 

Vi börjar med det mindre bra. Det finns en rad till synes "simpla" misstag som drar ner helhetsintrycket. Hur Jaime och armén lyckas ta sig till Kings Landing inom vad som verkar vara rekordtid är ett mysterium. Att Euron spolas upp på den lilla strandplätten exakt samtidigt som Jaime anländer till platsen känns lite väl otroligt. Danys omvandling från en välvillig erövrare till en sinnesstörd tyrann har gått aningens för snabbt för att kännas trovärdigt. Att prata om trovärdighet i en serie med drakar och levande döda är visserligen en balansgång. Hon dödade visserligen Samwell Tarlys far och bror redan i förra säsongen för att de inte ville bend the knee. Dessutom har hon galenskapen gemensamt med farfarn The Mad King som ville Burn them all (but never did, därav resterna av the wildfire under staden). Slutligen menar hon att avvisandet från Jon Snow rättfärdigar att hon vill inge fruktan i folket. Hallå, du är hans FASTER?! Visst att du är en Targaryen men det är ganska naturligt att han inte vill kyssa sin släkting liksom.

 

 

Jag tror att det stora problemet med den här säsongen är att vi tittare kanske har ett lite förvrängt minne av hur bra de tidigare säsongerna faktiskt har varit. Eller? Det har - tillsammans med teorier och förutfattade meningar om vilka händelser som komma skall - bidragit till blandade intryck och på vissa håll rena besvikelser. Tittarnas förväntningar har aldrig tidigare legat på den här extrema nivån. Att som skapare lyckas hitta vägar som fortfarande kan chockera publiken är nästintill en omöjlig uppgift i det här stadiet. Med det sagt finns det såklart allting saker och ting som hade kunnat gjorts bättre, men helhetsmässigt så är det här inte en så förutsägbar säsong som det ibland påstås. Överlag verkar GOT-fans (jag själv inkluderad) lida av en upphaussad föreställning om vad skaparna egentligen ska lyckas åstadkomma under 6 ynka avsnitt.

 

Låt oss ta avsnittet The Long Night som exempel. Efteråt var många tittarna besvikna över att så många av favoritkaraktärerna överlevde. Efter veckans avsnitt var en mängd tittare tvärtom besvikna över att så många stora karaktärer faktiskt dog. Då undrar jag lite hur manusförfattarna skulle ha gått till väga här för att nöja samtliga tittare. Skulle en massa karaktärer ha dödats redan under The Long Night skulle resten av säsongen inte bli särskilt spännande. Bortsett från att fler stora karaktärer dog i The Long Night än någonsin tidigare i Game of Thrones historia, var det ett dödsfall som nästan ingen tycktes ha förutspått - nämligen Nattkungen. Således lyckades skaparna med en twist.

 

 

Tack vare att så många stora karaktärer överlever fram till The Bells, blir effekten av avsnittet så mycket större. Trots all förödelse vi har bevittnat genom åren och trots alla chockartade utspel, lyckas skaparna alltså få mig att sitta och häpnas över drakdrottningens makabra framfart. Det är skoningslöst och rått. En eldhärd som aldrig upphör. Det är så mäktigt. Tyrion, som från avsnittets början ihärdigt har ivrat för ringandet i klockorna, ser sin drottning göra det ofattbara. Bilden i början är talande för att han inser hur rätt Lord Varys hade. I allt. Även Jon Snow drabbas av jobbiga insikter om sin drottning. Åh, Jon...

 

I avsnittet satsar skaparna till 100% på effekter och det fungerar. Det är skoningslöst. Jag kan inte konstatera annat än att det är ett av de bästa avsnitten i säsongen. 

 

 

Här har jag hört vissa uttrycka att de hade velat ha ett mer episkt avslut för Jaime och Cersei. Vad är ett mer episkt avslut än att de, strax efter att ha blivit återförenade, dör förtvivlade i varandras armar?! Jag tycker det är fantastiskt att det börjar med att de blir instängda, eftersom aningarna då kommer krypande om vad som kanske kommer att hända. När de sedan står och håller om varandra medan taket börjar rasa in i bakgrunden kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Det är fantastiskt hur Cersei lyckas visa sin allra mest mänskliga sida precis innan hon går bort. Genom serien har hon varit en mångdimensionell karaktär med till synes osympatiska drag men i slutändan är det hennes död som kanske känns allra mest sorgsam. Hon har ändå varit min favoritkaraktär under åtminstone andra halvan av serien och kanske längre tillbaka ändå (PS: har man en stor passion för Game of Thrones och tid över finns det en massa att läsa om i mitt arkiv). Känslan för Daenerys har däremot gått från stor respekt till total avsky.

 

Vissa av åsikterna är att det är alldeles för osannolikt att det i slutet bara är Arya och en vit häst som har överlevt. Jag tror dock inte att det är en slump att den vita hästen är där. Dels var väl Ned Starks häst vit och dels finns det vissa spekulationer i att det faktiskt är Bran som skickar hästen. Även om vissa saker kan kännas lite förhastade och ihophafsade den här säsongen, för att skaparna ska lyckas knyta ihop alla lösa trådar, tror jag absolut att det här var en genomtänkt händelse. Om inte för ett högre syfte så i alla fall ett symboliskt syfte.

 

 

 

 

 

 

 

Titel: Younger

År: 2015 -

Genre: Komedi, romantiskt drama

Betyg på säsong 3 (som släpptes 2016): ⭐️⭐️⭐️⭐️ av 5

 

 

Liza och Kelsey driver framgångsrikt sitt nystartade imprint "Millennial" och Kelsey återhämtar sig efter Thads tragiska död. När Josh och Liza pratar om sin framtid tillsammans blir Liza allt mer konfunderad kring om de vill samma saker i livet. Samtidigt dras hon mer och mer till sin chef, Charles. 

 

 

Spoilerfritt 🙂

 

Några inledande ord till dig som ännu inte har sett serien: Younger är en perfekt serie som faller inom feel good-genren. Den är lättsam och tar upp/raljerar kring roliga millennial-fenomen utan att vara moraliserande. Liza, som alltså egentligen är 40 år, blir den som tydliggör kontrasten mellan millennial-generationen och föregångaren generation x. Fyi: Enligt Wikipedia är det personer födda mellan början av 80-talet och mitten av 90-talet som kvalificerar sig som millennials. Kort sagt är Younger en härlig och välgjord serie av skaparna bakom Sex and the City!

 

Younger är en serie som jag började följa när den kom, men i samband med mig utbytestermin föll säsong 3 i glömska. Nu när jag tillfälligt har skaffat CMore igen passar jag på att se alla säsonger som finns. Säsong 6 kommer förresten att ha premiär i juni!

 

Nu under säsong 3 rullar Younger stadigt vidare och karaktärerna växer. Den karaktär som växer sig starkast i mina ögon under säsong 3 är Lizas chef Diana som ständigt upptäcker nya sidor hos sig själv och dessutom bjuder på väldigt roliga ögonblick under säsongens gång.  Jag gillar faktiskt alla karaktärer; Liza må inte vara min favorit men hon är såklart den perfekta huvudkaraktären. Lizas chef Charles är ganska tråkig men en sån klassisk toppenkille att det är svårt att inte älska honom. Josh är lite för barnslig för min smak och under säsongen framstår han mest som ganska ytlig. Mot slutet uppdagas hans sanna intentioner och då växer han helt klart i mina ögon. Kelsey är en liten pärla som alltid stöttar Liza. Hon är absolut en av de mest intressanta karaktärerna. Dessutom tycker jag om att vi får två free spirits från respektive generation: Maggie och Lauren. Dessa två karaktärer representerar de saker som de två generationerna faktiskt har gemensamt, medan övriga karaktärer snarare tenderar att belysa skillnaderna. Säsong 3 får ett bra betyg av mig och jag är nyfiken på att se hur efterdyningarna av de omtumlande händelserna i slutet kommer att utspela sig.

Här kommer det: det stora recensionsinlägget om måndagens avsnitt av Game of Thrones. Det har nog varit bra för mig att smälta allt som hände för att kunna ge en rättvis bild av mitt intryck. Vill redan nu påpeka att jag är ruskigt nyfiken på era tankar om avsnittet också, så glöm för all del inte att kommentera!!! För att det här inte ska bli århundradets längsta och rörigaste inlägg kan jag omöjligen kommentera allt som jag egentligen tycker är värt att kommentera så tyvärr lämnas många karaktärers död (och andras överlevnad), Daenerys och allt gällande kryptan m.m. därhän.

 

 

Jag är inte besviken på att de flesta viktiga karaktärer överlever utan hur de överlever. Jag vet inte hur många gånger jag tänker: Japp, där dog Jamie/Brienne och så står de där likväl, blodiga och fajtandes mot hundratals wights samtidigt.

 

 

Nu kommer vi till det: det stora ögonblicket som vi alla väntat på eftersom vi vet vilka förmågor Nattkungen besitter. Det är när det känns som att våra hjältar kanske överlever, trots att allt ser så utomordentligt mörkt ut, som det sker. Jon rusar mot Nattkungen och då höjer Nattkungen sakta sina händer. O M G. Ett blått ögonpar efter vartannat slås upp och sakteligen reser sig de döda återigen. Jon omringas. Våra hjältar innanför murarna omringas. Trots att vi visste att det här skulle hända så känns det så omtumlande eftersom det blir så tydligt att det är nu våra karaktärer möter döden. Känslan är: "wow, det blir faktiskt inget lyckligt slut". För när det gäller Game of Thrones så är det säkert att när en sån här plot twist sker, ja, då innebär det slutet för karaktärerna. Ja, åtminstone fram till nu. Vad i hela friden är det som sker...? Det kan väl inte vara så att... herregud, ska karaktärerna få överleva trots allt? Nej, nej, nej vad orimligt och tråkigt. Rena billiga Hollywood-tricket. Det hade varit så fruktansvärt mörkt, mäktigt och överväldigande om nästan alla faktiskt dör just i det här ögonblicket. Nattkungen kanske till slut bekämpas på samma vis ändå, men det sker när det redan är för sent; när de flesta redan är döda.

 

 

Det som jag reflekterade kring efter förra veckans avsnitt som visade sig stämma (jag skrev: Varför byggs allting upp som att det finns ett "efteråt" och att det kommer att uppkomma interna stridigheter mellan de levande efter striden med de döda? Cersei väntar på att få meja ner de som återstår efter det stora slaget och Daenerys och Jon lär uppenbarligen tvista om kronan.) Det är så fel, så fel, att alla säsonger bygger upp till The Great War och så blir det inte ens det sista kriget i serien. Vad är det för mening med att lägga kriget mot Cersei sist? Visst, allting i serien har även handlat om vem som är den rättmätige att sitta på tronen men nu när de döda har bekämpats - vem bryr sig? Serien skulle ju handla om att den mest värdige (Jon) skulle behöva inta tronen motvilligt bara för att han är den ende som skulle kunna leda sitt folk i striderna mot Nattkungen och dennes armé. Det är vad avslöjandet om att han är Aegon Targaryen har handlat om hela tiden ju!!! Han har gått ett helt liv och trott att han är en bastard medan han i själva verket är en prins. Om han inte ens är den som dödar Nattkungen, what's the point of all of this? Om ni undrar vad tusan jag snackar om så är det ju så att Jons arv hänger samman med teorin om The Prince Who Was Promised. 2017 skrev jag även ett maffigt och rörigt inlägg om den här teorin i bloggen. Slutet av inlägget är lättare att förstå än början.

 

Nog med allt det negativa. Här kommer ett par feta plus:

 

 

+ Den stämning som skaparna lyckas framkalla är helt makalös. Jag sitter med knottrig hy och genomlever karaktärernas ångest när de döda kryper allt närmre Winterfells murar. Briljant! När hela Dothraki-truppen rider mot de dödas armé och deras brinnande svärd slocknar ett efter ett i natten slår mitt hjärta lika hårt som det gör hos karaktärerna. Sett till filmtekniker, effekter, drakar, musik och dramaturgi är det ett fantastiskt avsnitt som absolut ska räknas som en milstolpe i TV-historien.

 

+ You're a good man blir de sista ord som Theon får höra och det är så hjärtskärande och fint på samma gång. Han, liksom Melissandre och vissa andra karaktärer, uppfyller i det här avsnittet sitt stora syfte. I forum spekuleras det om Bran kan se allting som kan hända och visste att alla händelser skulle leda fram till att Arya slutligen dödar Nattkungen. Ja, är det inte ganska uppenbart? Det här är väl inte längre bara en teori - eller? Däremot är teorin om att han är the Lord of Light i en människas kropp inte bekräftad men jag älskar den och den framstår som rimlig. Tycker ni inte? Det förklarar hans allvetande och om Nattkungen är hans onda motsvarighet är det inte så konstigt att de vill utplåna varandra. Läs mer här.

 

 

+ Tänk att det skulle bli så, att jag sitter här och älskar Melisandre. För det gör jag! En karaktär har nog sällan gått från att vara så hatad av så många (med klimax runt Shireens avrättning) till att bli älskad av praktiskt taget alla. Det är väl ihopsytt att hon i det här avsnittet uppfyller sitt syfte - som hon uppenbarligen har väntat länge på med tanke på hennes egentliga ålder - och att hon sedan vandrar iväg, tar av sig halsbandet och sedan tynar bort i stillhet. Kanske kommer hon äntligen få möta Ljusets Herre (som väl kan besitta Bran och existera "bortom" samtidigt?).

 

 

+ Lägger man ihop ett och ett i teorierna har Beric ett väldigt viktigt syfte, nämligen att få Jon Snow att inse att han är Azor Ahai. Nu när Beric dör förklarar Melisandre för Arya att han nu har uppfyllt sitt syfte: The Lord brought him back for a purpose. Now that purpose has been served. Menar hon att hans syfte hela tiden var att skydda Arya just i det ögonblicket så att hon skulle döda Nattkungen eller inkluderar Melisandre det mer vidsträckta syftet?

 

+ Jag har inga problem med att avsnittet är mörkt och blir nästan irriterad på allt klagande. Hur kul hade det varit att se allt utspela sig i dagsljus? Mörkret fyller såklart ett syfte. Det förtar dock inte hur roliga alla memes är som uppkommit i samband med alla klagomål. Keep the memes coming!

 

 

+ Jag inser snabbt att jag får äta upp mina ord från förra veckan. Jag sitter och fullkomligt älskar Arya under varenda minut av avsnittet och hur all hennes träning som "faceless" i slutändan får ett tydligt syfte. Att det till slut bllir hon som dödar Nattkungen ligger faktiskt i linje med hennes story genom serien och den utveckling hon har genomgått. Hur hon lyckas ta sig obemärkt förbi de döda är dock en annan fråga och såklart en av flera brister i detta avsnitt.

 

 

Huruvida den här striden var något bra eller dåligt är väl egentligen för tidigt att säga nu. Kanske är det här faktiskt början på ett avslut som lämnar oss nöjda när säsongen är över. Oavsett så bjöd avsnittet på ett fantastiskt underhållningsvärde och det är inte att förringa. 

Jag känner att jag bara måste blogga något litet om att Bonniers bokklubbar nu har avslöjat de nominerade till Årets bok 2019! Av de 12 som har nominerats har jag läst två och lämpligt nog klickade jag hem en tredje igår kväll. Ett sånt sammanträffande!

 

Här kan du rösta på de nominerade. Silvervägen och Till minne av en villkorslös kärlek är båda fenomenala läsupplevelser. Den bok jag klickade hem igår är Manhattan Beach men jag önskar att jag hade köpt Pachinko också. Järtecken har också fått goda recensioner! Med andra ord har ni här tips på en massa bra läsning.

 

Har ni läst någon eller några av de nominerade? Vilken är er favorit?

 

Veckans Game of Thrones håller ett mer vant tempo än förra veckans avsnitt som var desto mer maxat. Trots att detta avsnitt har ett något högre betyg på IMDB än det förra finner jag för egen del ett par "brister". Jag vill dock framhålla att de inte är betydande brister utan snarare naturliga följder av att vi nu befinner oss i slutet av serien. Det är t.ex. föga förvånande att Jaime snabbt blir accepterad och förlåten när han återvänder till Winterfell. I det stadium vi nu befinner oss i är det lättare än tidigare att förutse när någon inte ska dö. Det här kommer såklart att vända så snart vi befinner oss mitt i den slutliga kampen.

Dessutom tycker jag att det blir lite för mycket comic relief. Visst är det jättekul att Bran syrligt citerar Jaimes "The things we do for love" och att Tormund förnöjt berättar om hur han en gång diades av en jätte, men det blir en distinkt kontrast mot förra veckans avsnitt. Förvånansvärt nog har vissa tittare pekat ut samma företeelse i förra avsnittet, men jag märkte inte av det då. Gjorde ni? 

 

Missförstå mig inte när jag säger detta - det är fint och viktigt att Brienne nu dubbas till riddare av mannen som hon har funnit en själslig connection med (inte minst med tanke på att hon väl riskerar att dö nästa vecka, tror ni inte?) - men vad ovanligt sentimental den scenen blir.

 

Nu låter det kanske som att jag ogillar veckans avsnitt. Nej, dessa små "brister" till trots är jag väldigt nöjd med ett avsnitt i ett lite mer lågmält tempo. Det är inte fritt från intriger. Att Jon nu avslöjar sitt sanna namn för Daenerys är mycket betydelsefullt. Här blir jag dock konfunderad. Hela tiden har jag haft inställningen att den stora striden kommer att ske alldeles i slutet men nu dyker alltså de döda upp redan i slutet av avsnitt två. Dessutom sker det precis när Jon har avslöjat sin stora hemlighet. Varför byggs allting upp som att det finns ett "efteråt" och att det kommer att uppkomma interna stridigheter mellan de levande efter striden med de döda? Cersei väntar på att få meja ner de som återstår efter det stora slaget och Daenerys och Jon lär uppenbarligen tvista om kronan. Det känns inte troligt att det kommer ske mitt under striden -  eller kommer det? Är det något jag missar eller missleder skaparna oss med flit? T.o.m. Bran ifrågasätter: "How do you know there is an afterwards?"

 

Det enda vi vet om striden som nu kommer är att 1) vi inte har sett Nattkungen ännu och 2) Bran vill agera "bete" för att locka fram honom. Jag är sååå spänd på att få se ett möte mellan Bran och den som vill sudda ut hans minne, särskilt eftersom många tidigare teorier har pekat ut Bran/Den treögda korpen som självaste Nattkungen. För att förutspå ännu ett dödsoffer bland karaktärerna: Om Bran då används som lockbete säger jag att Theon ligger risigt till, då han svurit att skydda Bran oavsett vad.

 

På tal om att vi inte fått se Nattkungen så läste jag precis en teori som jag tror på. Om den stämmer så kan vi förvänta oss att de levande vinner the Battle of Winterfell. Den här teorin framstår som trovärdig också för att den innebär att vi får en stor strid nu men att den inte är den slutliga striden...

 

 

Avslutar detta inlägg med en impopulär åsikt:

 

 

Åh gud åh gud åh gud, nu händer det! Efter två års väntan är Game of Thrones här! 

 

Det var så längesedan jag skrev en avsnittsrecension; minns jag ens hur jag gör? Jag vet inte, men jag dyker rätt in i det i alla fall!

 

Winterfell är titeln på detta avsnitt och den är väl vald, får vi nog säga! Det är definitivt temat på denna säsongsstart, med alla referenser - såväl subtila som uttryckliga - till förfluten tid. Först och främst får jag väl kommentera denna förbjudna romans mellan turturduvorna på bilden ovan. För medan vi alla sitter där och skruvar på oss i vetskapen om deras släktband, rider Daenerys och Jon obekymrat drakar till avlägna platser med vintervattenfall, där de kysser varandra i ohämmad passion. Jon Snow tittar dock snart in i ett par granskande ögon som tillhör Daenerys ena drake (jag kan aldrig skilja dem åt, vet någon av er vilken drake det var?) och åt hans obekväma reaktion sitter vi tittare och fnissar förnöjt. Vad är syftet med denna utflykt då? Ska jag resonera så är det väl dels att i) ännu en gång förena Jon Snow med sin bakgrund som han snart ska bli varse om (att rida drakar kan bara Targaryens göra) och ii) att kärleksparet får en sista ostörd stund tillsammans innan Jon Snow drabbas av vetskapen om deras förbjudna kärlek. Eller vad tror ni?

 

Återföreningarnas tid är här! Jag har till skillnad från många andra INTE uppdaterat mig genom att se om alla gamla säsonger, utan lever med tilltro till mina vaga minnen från förra säsongen. Ärligt talat minns jag knappt vilka som har återförenats och vilka som inte har gjort det. Att Arya och Jon skulle mötas igen visste jag dock och hur fint är det inte! När Arya och Jon står och diskuterar Needle och att Jons svärd är för tungt för henne får jag något blanka ögon. Det var ju - som ni säkert minns - Jon som en gång gav Arya Needle (i s1 ep2). Så här små var de då:

 

 

Nu känns det ändå som att de flesta karaktärer har träffat varandra (borde nästan göra en karta över vilka som inte har setts vid det här laget). Särskilt uppskattar jag scenen när Tyrion, Lord Varys och Ser Davos står och snicksnackar om #ageism som om de aldrig gjort annat. Kan inte hjälpa att jag tycker att de är hur gulliga som helst. A proposal is what I am  proposing, säger Ser Davos. Ett giftermål mellan det snyggaste paret i serien. Tja, vad kan det finnas för hinder för det egentligen? 

Tyrion: Our queen respects our wisdom of age.

Jag älskar hur Lord Varys med sitt svar avslutar scenen.

Lord Varys: Of course she does. Respect is how the young keep us at a distance, so we don't remind them of an unpleasant truth. 

Tyrion: What is that?

Lord Varys: Nothing lasts.

 

Den här scenen.

KÄRA NI! På måndag smäller det. Jag kan inte ens greppa att vi nu står inför de sista skälvande 6 avsnitten av den bästa serie som någonsin gjorts. När säcken nu knyts samman kommer vi att ha en historisk TV-show att blicka tillbaka på och kanske avverka på nytt i framtiden.

 

Inför detta spektakel som nu stundar tänker jag att vi bör ladda upp rejält. Vill ni läsa alla mina tidigare inlägg med långa avsnittsrecensioner m.m. kan ni klicka här eller själva gå in på kategorin Game of Thrones. 

 

Vi påbörjar uppladdningen med en behändig 4-minuters recap av allt som hittills har hänt. James Corden sammanfattar det för oss. OBS! Spoilers givetvis.

 

 

Hur kommer vi i Sverige att kunna titta på Game of Thrones då? Jo, lyckligtvis släpper HBO Nordic varje avsnitt kl. 03 varje måndag och dessutom kan vi streama avsnitten veckovis på Cmore. 

 

 

 

 

 

 

 

Då har jag lagt ännu en stämplat feministisk roman bakom mig. Maken är en uttalad klassiker av Gun-Britt Sundström, som lyckas med det svåra att fånga alla nyanser av att vara i en relation. Och det är väl just det - vad är en relation egentligen? Ingen är den andra lik. Ändå skildrar Sundström relationens vara eller icke vara så smärtsamt bekant att känslan letar sig in i maggropen och trycker till. En relation i Stockholm under 60- och 70-talet verkar inte särskilja sig nämnvärt från ett förhållande i dagens Stockholm.

 

Jag lyssnade på ljudboken som uppläses av författaren själv och det kan jag starkt rekommendera er att göra också. Jag har inte känt mig uttråkad när jag har lyssnat, men det tål att uppmärksammas att det ibland är samma ämnen som avhandlas och det blir tjatigt och maler på. Det är briljant, eftersom det just är så med av-och-på-relationer. Den ständiga upprepningen.

 

Bokens början är varken särskilt livlig eller fartfylld och dessutom är den nog en aning för lång, vilket drar ner betyget lite. Språket är lite väl akademiskt med citat på latin, tyska och så vidare, men likväl underskönt. Det är mest i första halvan av boken som man i så fall hade kunnat skala bort en smula, men då återstår frågan om berättelsen ändå skulle kunna åstadkomma just det den gör. För i slutet sitter jag där och ömkar Martina - bokens huvudperson. Hennes tomhetskänsla är min tomhetskänsla. 

 

Det jag finner allra mest tilltalande med denna roman är alla miljöer den utspelar sig i (till största delen i Stockholm), att den skildrar 20- och 30-årsåldern och framför allt att det finns så många minnesvärda och träffsäkra citat att hämta. Det här är en gripande roman som jag rekommenderar alla att läsa.

Det här är ett temainlägg i samarbete med bloggarna 

GILLAFILM, FRÖKENTV, KARINSUNIVERSUM och FIKTIVAEM.

Alla temainlägg hamnar i kategorin "samarbete"

 

Den här månadens inlägg har temat Framtiden och följaktligen tänkte jag ägna mig åt att sia kring framtida händelser i seriernas värld.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Game of Thrones, duh.

 

 

Björnstad!

 

Snart borde jag försöka samla och recensera all ståupp-komik jag har hunnit recensera sedan sist. Det är en hel del, mina vänner.

 

På måndag skaffar jag HBO Nordic igen för att titta på Game of Thrones och då ska jag passa på att se ikapp en massa favoriter som jag ligger efter med (längtar!), nämligen

The Good Fight 

 

Sista avsnittet av GVFÖ samt fortsätta titta på Störst av allt...! Recension kommer inom kort. Kanske att jag hinner titta på Hemliga beundrare också. Du har väl inte missat det programmet? Större guilty pleasure får du leta efter.

 

Igår blev jag länkad på Sandra Beijers blogg. Besöksstatistiken sköt i höjden och ligger högt även idag. 😳 Det om något är väl tillräckligt för att putta en människa över kanten på  desperations brant: vad ska jag blogga om för att hålla nytillkomna intresserade?! Den enda vettiga konklusionen blir att här ska ingen prestationsångest råda. Däremot känner jag att det här kan få kreativiten att spira och blomstra i takt med vårblommorna utanför fönstret. Om du läser detta och aldrig har varit här inne på bloggen förut: hej! Här pratar vi serier, lite film, böcker och lite annat blandat! 💖 Presentera er gärna, ni nya. Vad tittar ni på för serier som ni rekommenderar? Vad gillar ni att läsa om?

 

PS: jag bara måste tipsa om en annan blogg jag hittade genom Sandra Beijers första länkinlägg: Assistenten. Det är som att följa verklighetens The Office ur Jims perspektiv (inte Pam, nej). Jag vill bli vän med denna människa.

 

PS 2: Missa inte trailern till Dead to Me här ovan. Serien har premiär på Netflix den 3 maj och beskrivs handla om en vänskap som växer fram ur spillrorna av en tragedi. Fint! 

I januari gjorde jag en lista över alla serier jag ligger efter med (och planerar att kolla ifatt). Tänkte kolla av läget mot listan och hur mycket jag har lyckats beta av hittills. Jag förvarnade att det skulle bli väldigt svårt att hinna ikapp med tanke på allt nytt som släpps som jag vill se, men att ha en lista som denna är väldigt bra! 

 

Kan ju notera att trots att jag har sett en massa nya serier har jag lyckats beta av ett par avsnitt i alla fall! 

 

 

Glad vårig måndag och 1 april på er! 🌸 Vilken nystart vi får med ny vecka, första arbetsdagen med sommartid och så en ny månad på det! Här kommer att inlägg med några seriepremiärer jag ser väldigt mycket fram emot i april.

 

 

Jag har skrivit om Störst av allt tidigare men nu äntligen är det dags! 5 april har den första svenska Netflix-originalserien premiär. Hoppas att ni är laddade till tänderna. 

 

 

 

Älskar du Planet Earth och Blue Planet? Då känner du kanske redan till att den 5 april har Our Planet - med den legendariska berättarrösten tillhörande Sir David Attenborough - premiär på Netflix! Det sägs att det tog 4 år att spela in den här dokumentären. Jag skulle säga att den har exakt samma upplägg som Planet Earth, så pass att jag blev osäker på om det här faktiskt var Planet Earth när jag först såg trailern. Det är det inte, så förkovra er i helt nytt material!