Då har jag lagt ännu en stämplat feministisk roman bakom mig. Maken är en uttalad klassiker av Gun-Britt Sundström, som lyckas med det svåra att fånga alla nyanser av att vara i en relation. Och det är väl just det - vad är en relation egentligen? Ingen är den andra lik. Ändå skildrar Sundström relationens vara eller icke vara så smärtsamt bekant att känslan letar sig in i maggropen och trycker till. En relation i Stockholm under 60- och 70-talet verkar inte särskilja sig nämnvärt från ett förhållande i dagens Stockholm.

 

Jag lyssnade på ljudboken som uppläses av författaren själv och det kan jag starkt rekommendera er att göra också. Jag har inte känt mig uttråkad när jag har lyssnat, men det tål att uppmärksammas att det ibland är samma ämnen som avhandlas och det blir tjatigt och maler på. Det är briljant, eftersom det just är så med av-och-på-relationer. Den ständiga upprepningen.

 

Bokens början är varken särskilt livlig eller fartfylld och dessutom är den nog en aning för lång, vilket drar ner betyget lite. Språket är lite väl akademiskt med citat på latin, tyska och så vidare, men likväl underskönt. Det är mest i första halvan av boken som man i så fall hade kunnat skala bort en smula, men då återstår frågan om berättelsen ändå skulle kunna åstadkomma just det den gör. För i slutet sitter jag där och ömkar Martina - bokens huvudperson. Hennes tomhetskänsla är min tomhetskänsla. 

 

Det jag finner allra mest tilltalande med denna roman är alla miljöer den utspelar sig i (till största delen i Stockholm), att den skildrar 20- och 30-årsåldern och framför allt att det finns så många minnesvärda och träffsäkra citat att hämta. Det här är en gripande roman som jag rekommenderar alla att läsa.