Game of Thrones s8 e5: "The Bells"

© HBO
 
Jag önskar att jag hade tid att skriva ett till punkt och pricka utförligt inlägg om veckans händelser i GOT, men jag får nöja mig med att sammanfatta det lite mer detaljfattigt än vad jag hade önskat.
 
Vi börjar med det mindre bra. Det finns en rad till synes "simpla" misstag som drar ner helhetsintrycket. Hur Jaime och armén lyckas ta sig till Kings Landing inom vad som verkar vara rekordtid är ett mysterium. Att Euron spolas upp på den lilla strandplätten exakt samtidigt som Jaime anländer till platsen känns lite väl otroligt. Danys omvandling från en välvillig erövrare till en sinnesstörd tyrann har gått aningens för snabbt för att kännas trovärdigt. Att prata om trovärdighet i en serie med drakar och levande döda är visserligen en balansgång. Hon dödade visserligen Samwell Tarlys far och bror redan i förra säsongen för att de inte ville bend the knee. Dessutom har hon galenskapen gemensamt med farfarn The Mad King som ville Burn them all (but never did, därav resterna av the wildfire under staden). Slutligen menar hon att avvisandet från Jon Snow rättfärdigar att hon vill inge fruktan i folket. Hallå, du är hans FASTER?! Visst att du är en Targaryen men det är ganska naturligt att han inte vill kyssa sin släkting liksom.
 
© HBO
 
Jag tror att det stora problemet med den här säsongen är att vi tittare kanske har ett lite förvrängt minne av hur bra de tidigare säsongerna faktiskt har varit. Eller? Det har - tillsammans med teorier och förutfattade meningar om vilka händelser som komma skall - bidragit till blandade intryck och på vissa håll rena besvikelser. Tittarnas förväntningar har aldrig tidigare legat på den här extrema nivån. Att som skapare lyckas hitta vägar som fortfarande kan chockera publiken är nästintill en omöjlig uppgift i det här stadiet. Med det sagt finns det såklart allting saker och ting som hade kunnat gjorts bättre, men helhetsmässigt så är det här inte en så förutsägbar säsong som det ibland påstås. Överlag verkar GOT-fans (jag själv inkluderad) lida av en upphaussad föreställning om vad skaparna egentligen ska lyckas åstadkomma under 6 ynka avsnitt.
 
Låt oss ta avsnittet The Long Night som exempel. Efteråt var många tittarna besvikna över att så många av favoritkaraktärerna överlevde. Efter veckans avsnitt var en mängd tittare tvärtom besvikna över att så många stora karaktärer faktiskt dog. Då undrar jag lite hur manusförfattarna skulle ha gått till väga här för att nöja samtliga tittare. Skulle en massa karaktärer ha dödats redan under The Long Night skulle resten av säsongen inte bli särskilt spännande. Bortsett från att fler stora karaktärer dog i The Long Night än någonsin tidigare i Game of Thrones historia, var det ett dödsfall som nästan ingen tycktes ha förutspått - nämligen Nattkungen. Således lyckades skaparna med en twist.
 
© HBO
 
Tack vare att så många stora karaktärer överlever fram till The Bells, blir effekten av avsnittet så mycket större. Trots all förödelse vi har bevittnat genom åren och trots alla chockartade utspel, lyckas skaparna alltså få mig att sitta och häpnas över drakdrottningens makabra framfart. Det är skoningslöst och rått. En eldhärd som aldrig upphör. Det är så mäktigt. Tyrion, som från avsnittets början ihärdigt har ivrat för ringandet i klockorna, ser sin drottning göra det ofattbara. Bilden i början är talande för att han inser hur rätt Lord Varys hade. I allt. Även Jon Snow drabbas av jobbiga insikter om sin drottning. Åh, Jon...
 
I avsnittet satsar skaparna till 100% på effekter och det fungerar. Det är skoningslöst. Jag kan inte konstatera annat än att det är ett av de bästa avsnitten i säsongen. 
 
© HBO
Mina två favoritkaraktärer
 
Här har jag hört vissa uttrycka att de hade velat ha ett mer episkt avslut för Jaime och Cersei. Vad är ett mer episkt avslut än att de, strax efter att ha blivit återförenade, dör förtvivlade i varandras armar?! Jag tycker det är fantastiskt att det börjar med att de blir instängda, eftersom aningarna då kommer krypande om vad som kanske kommer att hända. När de sedan står och håller om varandra medan taket börjar rasa in i bakgrunden kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Det är fantastiskt hur Cersei lyckas visa sin allra mest mänskliga sida precis innan hon går bort. Genom serien har hon varit en mångdimensionell karaktär med till synes osympatiska drag men i slutändan är det hennes död som kanske känns allra mest sorgsam. Hon har ändå varit min favoritkaraktär under åtminstone andra halvan av serien och kanske längre tillbaka ändå (PS: har man en stor passion för Game of Thrones och tid över finns det en massa att läsa om i mitt arkiv). Känslan för Daenerys har däremot gått från stor respekt till total avsky.
 
© HBO
Hur episk är inte den här scenen?
 
Vissa av åsikterna är att det är alldeles för osannolikt att det i slutet bara är Arya och en vit häst som har överlevt. Jag tror dock inte att det är en slump att den vita hästen är där. Dels var väl Ned Starks häst vit och dels finns det vissa spekulationer i att det faktiskt är Bran som skickar hästen. Även om vissa saker kan kännas lite förhastade och ihophafsade den här säsongen, för att skaparna ska lyckas knyta ihop alla lösa trådar, tror jag absolut att det här var en genomtänkt händelse. Om inte för ett högre syfte så i alla fall ett symboliskt syfte.
 
Den stora frågan som återstår nu är väl om det finns någon tron kvar för den blivande regenten att sitta på? Okej, kanske en fråga till: Vem var brevet till som Lord Varys författade innan sin död?











Kom ihåg mig?
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype