Veckans tema: Mina bästa TV-serieintron

Det här är veckans temainlägg i samarbete med bloggarna GILLAFILMFRÖKENTVKARINSUNIVERSUM och FICTIONALEM.
 
Samtliga temainlägg hittar du i kategorin "samarbete".
 
Idag är det TV-serieintron som ska listas och faktum är att jag är väldigt pepp på att skriva en uppdaterad version av inläggen som jag publicerade 2015 samt 2017!
 
I det här inlägget vill jag alltså samla de intron som av olika anledningar har fångat mitt hjärta och placerat sig i toppen av inledningssekvenser till TV-serier. Det betyder att tidigare favoriter jag har nämnt kanske måste sållas bort, för att få en lista som speglar vad jag tycker just i dagsläget. Jag bör väl flagga för att jag bara utgår från serier som jag själv har sett! Läs mina bloggkollegors inlägg också - det är spännande att få en inblick i andras favoriter. 
 
 
a) Det ska sägas att The Ranch är, eller åtminstone har blivit, en högst medelmåttig serie. Därför är det överraskande att seriens intro är så himla bra!
 
b) Stämningen som Mindhunters intro framkallar är så plågsamt träffsäkert för seriens kärna. Serien handlar alltså om att undersöka och förstå sinnet hos en seriemördare. Musiken är vacker men farlig och kuslig på samma gång. Den letar sig in i våra innersta sinnen. Tycker ni inte?
 
NEW YORK
 
a) How to Make It in America blev en kortlivad serie men dess intro lever för alltid kvar. Sällan har ett intro så till fullo fångat den lite mer "ruffa" känslan som återfinns på New Yorks gator och låten är väldigt trallvänlig.
 
b) En annan New York-serie som fick en mer legendarisk status är Sex and the City, vars intro är så himla chict och får mig att vilja hitta på ett nytt ord: dramelodi/dramelodisk - en melodi/ett sångstycke som återspeglar att det rör sig om en dramaserie av hög kvalitet. Serien började mer som en komedi men de dramatiska inslagen blev allt fler under årens gång. Jag älskar SATC förresten - det säger jag inte tillräckligt ofta. Den har den perfekta lättsamma tonen man vill ha innan läggdags. 
 
 
a) True Bloods intro är numera legendariskt och det är inte utan anledning. Jag tycker alltid det är intressant när det inte förekommer en enda karaktär i ett intro och att det ändå lyckas spegla seriens känsla så pricksäkert. Bilderna är jag inte särskilt förtjust i, men låten är perfekt.
 
b) Big Little Lies måste ha mitt absoluta favoritintro från 2017 och introlåten är en av mina favoriter någonsin. Scenerna är förvisso vackra men det är låten - som uppfyller hela ens själ och varelse - som har fångat mitt hjärta. En av de absolut bästa serierna jag har sett också, ska tilläggas.
 
 
a) Outlanders bästa intro är från den första (och bästa) säsongen. Mystiken och Skottland är de två stora teman som präglar såväl serien som introt.
 
b) Precis som Game of Thrones nog alltid kommer att vara min favoritserie, kommer inledningen förmodligen vara mitt favoritintro. Precis som en del andra serieintron, har detta utvecklats genom årens lopp. Varje säsong visas de för säsongen aktuella platserna där allting kommer att utspela sig. Genom åren har musiken snabbats upp och sekvensen har blivit längre. Jag vill nästan, men bara nästan, tro att det var vetskapen om detta intro som fick mig lockad att börja titta på serien en gång i tiden.
 
 
a) Twin Peaks alltså... vilket intro och vilken kultserie! Vi kan glömma att den senaste säsongen någonsin hände tycker jag. Den här musiken sprider eufori i kroppen.
 
b) Det är omöjligt för mig att lyssna på Arkiv X-introt utan att få rysningar över hela kroppen... Finns det någon läskigare öppning av en TV-serie? Jag tror knappast det. När jag hörde den här vinjetten som liten så ville jag nästan bara rusa iväg.

I'm back!

Hej hörrni! Det var inte igår...
 
Ibland blir saker och ting inte riktigt som man har tänkt sig. Det förutsätter förstås att man faktiskt har tänkt sig något från första början. Den här sommaren var det inte riktigt så - jag njöt av varenda minut och hade knappt en tanke på varken serier eller att blogga. Så många gånger har jag ändå plikttroget gått in här och försökt skriva något, för att lika snabbt stänga ner fliken. Tiden och energin har inte funnits där, helt enkelt. 
 
Nu har höstvindarna bokstavligt talat börjat dra in och jag finner mig själv trevande på tangentbordet igen. Med noll koll på allt som har varit och allt som komma skall blir det som att börja om från origo. 
 
Mitt famlande försök till nystart till trots har jag ändå nyheter att komma med! Med ett år kvar till den sista säsongen av Game of Thrones får vi äntligen ta del av några smygtittar från den nya säsongen! I klippet här nedanför gör HBO reklam för egna produktioner med bilder från både den senaste säsongen av GOT och helt nytt material. 
 
PS: Nu har jag äntligen kommit på plats i centrala Stockholm och nästa vecka börjar jag mitt nya spännande jobb! Jag tänker att det inte finns någon plats i Sverige där man kan finna en större serieinspiration än här! Häromdagen hamnade jag exempelvis mitt i en inspelning av TV-programmet Tunnelbanan, haha! 
 

Verk som har påverkat mitt liv: Game of Thrones

🌷  Det här ett inlägg i samarbete med  FELICIAELSAEMELIE, och KARIN 🌷
Vi har just nu en pågående temavecka och det här är det avslutande inlägget i inläggsserien.
Temat är "verk som har påverkat mitt liv".
 
 
Game of Thrones råkar vara min favoritserie men serien har faktiskt påverkat mitt liv på ett sätt som kanske inte är övervägande positivt. I det här inlägget ska jag berätta om en annan sida av succéserien och vad den har haft för effekt på mig.
 
 
Det fanns en tid innan Game of Thrones och på den tiden tittade jag sällan eller aldrig på s.k. våldsbejakande filmer eller serier. Jag hade väldigt svårt för förekomsten av blod, smärta, plågeri, svärdhugg, slagsmål eller annat våldsrelaterat. Det gick så intensiva rysningar genom min kropp att det helt inte var möjligt för mig att genomlida den psykiska plågan det innebar att se sådant. När jag började titta på Game of Thrones tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt, för att inte säga olidligt, att bevittna det våld som förekommer i serien. I början tittade jag bort och höll för öronen. 
 
 
Efter en tid märkte jag en förändring hos mig själv som har blivit allt mer inpräntad. Successivt har jag fått en större acceptans för våld i serier. Toleransen har ökat. Det är alltså inte bara i Game of Thrones, utan effekten inträder även när jag tittar på andra serier. Det har helt enkelt blivit lite lättare för mig att se våld på TV. Det är en effekt jag kanske inte är helt nöjd med. Visserligen är det mindre lidelsefullt för mig att titta på blodiga scener, men samtidigt saknar jag att vara så känslosam. Det skrämmer mig lite att våld kan normaliseras och att det bara krävs tillräckligt mycket upprepning.
 
På så sätt har Game of Thrones faktiskt påverkat mitt liv på ett sätt som inte är särskilt positivt egentligen. Jag vill ta upp det här för att se om det kanske är så att någon av er har upplevt en liknande förändring angående er förmåga att bevittna våld på TV. Berätta gärna om det!
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype