År: 2016

Genre: Komedi, drama

Skådespelare: Paul Rudd, Craig Roberts, Selena Gomez, Jennifer Ehle 

Betyg på IMDB: 7.4/10

Mitt betyg: 8/10

 

The Fundamentals of Caring handlar om en man vid namn Ben Benjamin, som av okänd anledning väljer att börja arbeta som en s.k. caregiver (en slags vårdare). I utbildningsskedet får han lära sig uttrycket ALOHA, som ska användas för att påminna sig själv om att inte skapa en alltför djup relation med klienten man ska ta hand om. Många klienter är nämligen i behov av vård för att de har en dödlig sjukdom och det kan därmed vara ödesdigert för vårdaren om bandet till klienten blir för starkt. Bens första klient blir 18-årige Trevor som uppvisar en ganska rå humor redan vid första mötet. Ju mer tid som förflyter får vi se Ben och Trevor försöka hantera en vardag inom husets fyra väggar, och vi får även lära oss om Bens tragiska bakgrund.

 

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev en filmrecension och därför passar det väl bra att jag svänger ihop några rader om en populär film som jag såg för första gången häromdagen! Jag vet inte varför det har tagit så lång tid för mig att se The Fundamentals of Caring men här i Italien har jag ju som sagt inte internetuppkoppling förutom då jag befinner mig på universitetets område. Nu är jag väldigt glad över att ha haft möjligheten att titta på denna annorlunda och livsbejakande film om livet och dess förunderliga aspekter. Updatering: Precis efter att jag hade skrivit detta i förrgår så började våningen jag satt på att skaka kraftigt. Det var alltså jordbävningen som ni kanske har läst om i tidningen där hemma. Det var två stora jordbävningar i Italien i onsdags och jag befinner mig ca 3.5 mil från där epicentrum var. Det är ingenting! Lyckligtvis skadades ingen jag känner men det har varit ett par tumultartade dygn med många efterskalv. Vi mår alla bra. 

Filmen är intressant redan från start och det är ofta ett gott tecken på att handlingen ska utvecklas i en positiv riktning. Det stämmer även i det här fallet. Först och främst vill jag konstatera att Selena Gomez faktiskt gör en förvånansvärt behaglig insats som den något rebelliska Dot, som lyckas fånga Trevors hjärta redan vid första anblick. Hon är ju inte med från filmens början, men jag ville spara det bästa till sist i min lilla karaktärsrecension. Paul Rudd och Craig Roberts gör nämligen sina respektive roller oerhört sympatiska och trovärdiga. Jag känner Pauls hjärtesorg och jag känner hans genuina humor som fungerar som ett verktyg för att nå Trevor och skapa ett fint vänskapsband. För visst är det väl från början oundvikligt att inse självklarheten i att Ben och Trevor är menade att vara bästa vänner. Jag gillar hur historien byggs upp, utan att filmskaparna försöker addera allt för många komponenter i handlingen för att skapa dramatiska poäng. Det är en ärlig och varm vänskap som växer fram mellan två vanliga människor vars livsöden har kantats av olika former av tragedier. Stackars Trevor lever med en prognos hängandes över sitt huvud och kanske just av denna anledning finner han det inte svårt att gå över gränsen för vad som egentligen är acceptabla skämt. Att driva med döden är inga problem för honom och trots att man borde bli irriterad och börja ogilla honom så är det inte instinktivt det som sker. Snarare inser man ganska snart att det ligger i Trevors natur att driva med döden och på grund av hans sjukdom så förlåter man honom nästan automatiskt. 

 

Karaktären Trevor skulle kunna fördjupas än mer. Hans sjukdom är väl uppmålad, eller åtminstone hans förmåga att hantera den. Det är också intressant att han aldrig har haft en relation till sin pappa. Jag tänker mig att man på något sätt skulle kunna ha visat hur han löser det med skolarbete och allt, eller om han bara skiter i det då han ändå aldrig kommer att kunna jobba. 

 

Ben är en oerhört godhjärtad person som får leva med världens sorgligaste tragedi bakom sig. Hela hans framtid jagas av hans förflutna och det är givetvis en tung börda att bära. Jag tycker att Ben uppvisar en mänsklig natur som är lätt att känna igen sig i. Det är fint och hans karaktär är välskriven. 

 

I sin helhet är The Fundamentals of Caring varm och perfekt när du vill ha en känslosam film utan att direkt böla. Det kanske kryper fram en tår om du är sympatisk men det är alltså ingen gråtfest som väntar, vilket är ovanligt när det är en film som handlar om en kronisk sjukdomssituation. 

 

Extra för dig som har sett filmen: Situationen med "the world's biggest bovine" var ju hysteriskt rolig! Eller hur?