I jakt på den unge Ian ger sig Claire och Jamie av från Skottland, seglandes mot Västindien. Innan avfärd tipsar kusin Jared om att Ian troligtvis befinner sig på skeppet Bruja, som har sin hamn i Jamaica. Väl ombord på skeppet tillkännager Fergus och Marsali sitt äktenskap och sina intentioner att fullborda äktenskapet. Jamie motsätter sig starkt förslaget, men tvingas acceptera situationen då Marsali ger honom ett ultimatum. Under färden drabbas Jamie av svår sjösjuka och Claire lyckas inte bota honom. Claire, däremot, äter middag tillsammans med kaptenen som citerar Shakespeare och menar att en kvinnas bara bröst lugnar vågorna på havet. Trots att ingen kvinna ombord - utom galjonsfiguren - blottar sina bröst, drabbas besättningen av en vindstilla period som tär hårt på psyket. Efter en rad missöden ombord vill den vidskepliga besättningen hitta en syndbock som ska råda bot på den olycka som drabbat dem. Lyckligtvis hinner ingen dö, utan vinden återvänder plötsligt efter att Yu Tien Cien avslöjat sin livshistoria i vånda.

 

Jag älskar Jamie och Claires relation i avsnittet; Jamie har återgått till sin fulla heroiska anda och Claire drömmer sig bort i hans ögon. Bland annat scenen där Claire känner sig vemodig över Brianna är särskilt gripande. Månen lyser på paret och Jamie frågar om hon saknar Brianna. "Terribly", svara Claire ledsamt. Det kan jag verkligen förstå, och jag tycker att det är på tiden att hennes saknad efter sitt barn lyfts fram. 

 

 

 

Wow, ni som känner igen Michelle Dockery från Downton Abbey måste vara i chock efter Lettys förvandling till en äkta dragqueen i veckans avsnitt av Good Behavior! I avsnittet kämpar Letty och Javier hårt för att genomföra den till synes omöjliga kuppen att lokalisera och råna pengar från en dragqueen-klubb, vars ägare sysslar med olaglig vapenförsäljning. FBI ska raida stället innan kvällens slut, så Letty är under stor tidspress, men hon lyckas med bravur infiltrera verksamheten genom att få anställning som ny bartender. Inte nog med det - hon lyckas övertyga (nåväl, kanske inte fullt ut) sina nya kollegor om att hon är en fullfjädrad queen. Det kan lugnt sägas vara hennes största kupp hittills. Javier får navigera sig fram mellan ägarens raggningsförsök och till slut hittar han pengarna under klubbstjärnans peruker. Bingo! Under tiden intar Letty scenen med ett legendariskt framträdande som lyckas distrahera alla närvarande medan Javier stjäl pengarna. Slutet gott, allt gott, när Letty och Javier sen rullar iväg med pengarna i bilen och Lashever får sin hämnd på de unga FBI-killarna som därmed misslyckas med att finna några pengar på klubben. Det här är ännu ett spännande avsnitt i en säsong som hittills har briljerat. Jag är så glad över att ha Good Behavior på mitt schema! Jag önskar bara att jag inte kände mig så ensam om att titta på serien. 

 

Det finns en rad teorier om vem som är Svarta huvan, däribland Bettys pappa alternativt mamma, sheriff Keller m.fl., men för mig är det bara en enda person som skulle kunna vara huvan och det är Tall Boy. Jag tycker att hans ögon överensstämmer ganska bra med förövarens, även om det skulle kunna vara ett trick från skaparnas sida, och han skulle kunna finna ett motiv i sitt agg mot nordborna. Dessutom har jag trott det ett tag och tycker nu att vi börjar få ledtrådar om att teorin skulle kunna stämma. Det är dock bara mina spekulationer än så länge och jag antar att allt kan hända i Riverdales värld.

 

Avsnittet är ganska menlöst och egentligen undrar jag vad det är som lockar mig så mycket med serien. Den är dock ganska spännande i sin helhet och det är väl det. Ett guily pleasure, om inte annat. Vi bjuds på ett drag race som taget ur filmen Grease, där Cheryl får ha sitt "I was born for this"-moment. I slutet av avsnittet blir Veronica lite mer dark och det verkar uppskattas av fans. Jag vill bara inte att hon blir som sina föräldrar. Något annat som uppskattas av fans är återkomsten av Bughead och avslöjandet att Toni är lite mer into girls, anyways. Mitt favoritcitat från avsnittet är ändå "I beg your misogynistic pardon?" Som en liten notis vill jag också nämna att jag undrar om jag kommer att börja shippa Reggie och Josie (Rosie). Damn, de hade verkligen vibbar!

 

 

Holy moly. Äntligen dags för halvsäsongsfinal i mitt serieschemas mest dramatiska serie. Då förekommer det ändå mord, rån, smitningar, våldtäktsförsök och liknande i det andra serierna. Puh! 

 

Förväntningarna är ganska höga inför avsnittet, med vetskapen om att det nu stundar uppehåll fram till 19 januari (för oss i  Sverige). Under säsongen har vi matats med ledtrådar om vem som INTE har dött - Laurel, Michaela, Bonnie och Annalise har varit uteslutna sedan orden "he is dead" yttrades av Michaela. Det har spekulerats i huruvida det är Laurels baby som har dött, vilket inte hade varit ologiskt med tanke på att bebisen saknas redan i säsongspremiären. Vi har även sett Oliver, Asher och psykologen i framåtblickarna, så vi vet om att de lever när det sista avsnittet rullar igång. Under avsnittet visar det sig att det är Simon som upptäcker vad The Keating Five håller på med och mitt i det hela råkar han av misstag skjuta sig själv i huvudet med Laurels pistol?! Ja, det är nästan en ny nivå av röra för de inblandande - men det slutar inte där. Laurel kastar sig iväg i en taxi efter att ha avslöjat för Annalise vem som verkligen låg bakom mordet på Wes. I hotellhissen drabbas Laurel plötsligt av värk och upptäcker en olycksbådande mängd blod mellan benen. Innan vi vet ordet av ligger hon på golvet och tuppar av efter blodförlusten. Annalise hinner höra hennes rop och upptäcker till sin fasa att bebisen har kommit ut och ligger orörlig på hissgolvet. Redan när blodet började forsa ur Laurel hinner jag tänka hur annorlunda något sånt är i serievärlden. Vanligtvis är det inga problem att visa groteskt blodiga krigsscener, men när det kommer till kvinnors reproduktiva hälsa är det mycket hysch hysch. När sedan själva BARNET visas i en blodpöl tänker jag wow, det här är något alldeles extra. Såna scener har definitivt inte utspelat sig på bästa sändningstid förut. Skådespelet som Karla Souza genomför i den långdragna scenen är helt fenomenalt. 

 

Det har varit en säsong med tvära kast: Michaela får arbete på Caplan & Gold tillsammans med besserwisser-Simon; Connor vill inte längre bli advokat; Frank vill bli en advokat; Asher spionerar på Michaela som i sin tur spionerar åt Laurel; och Bonnie har gått över till åklagarsidan där hon kämpar mot Annalises class action-stämning mot staten. När nu Annalise har fått vetskap om Wess verkliga mördare konfronteras hon säkerligen med dilemmat om att offra sin nya dramafria tillvaro för att komma åt Laurels pappa. Asher har blivit gripen, så även där finns ett problem som kommer att få sin upplösning i nästa säsongshalva - på ett eller annat sätt.

 

 

Trots att Brooklyn Nine-Nine överlag är en hjärtvärmande och ofta ganska kvalitetsmässigt jämn serie, kan jag inte säga att serien har sin bästa säsong just nu. Det är svårt att uttrycka det på ren svenska, då jag vill använda ordet scattered för att beskriva bitarna som ska hålla ihop avsnitten. Avsnitten känns otroligt fristående från varandra (vilket inte behöver vara något negativt i sig, men här bidrar det till den kluvna känslan), jag saknar jobbiga Gina, det kommer fram egenskaper hos kaptenen som inte alls känns passande för hans personlighet (spelberoende?) och framför allt hyser jag stor tveksamhet inför Jake och Amy. Faktum är att jag har haft svårt för detta par under en lång tid utan att riktigt vilja erkänna det. De har aldrig känts självklara, ändå uttrycker de sig om att deras kärlek är en vacker saga. Kemin känns inte riktigt hundra. Det är som att skådespelarna inte lyckas anstränga sig med att förmedla en genuin känsla. Det är lite trist. Amy är dock mer övertygande i sin kärlek än Jake, tycker jag. I veckans avsnitt ska de boka en sal för bröllopsfesten men The Vulture dyker upp och krossar snabbt deras drömmar. Det är faktiskt roligt att återse den karaktären igen, även om han aldrig har lyckats framstå som den superskurk som han ska vara. Terry pratar om sig själv i tredje person men vad den grejen handlar om orkar jag inte ens klura ut. Nja, jag saknar lite den gamla tidens Brooklyn Nine-Nine, även om de återkommande slagorden alltid har framstått som lite väl töntiga och "trying too hard". 

 

Bildkälla/Image source: TVLINE, IMDB, tracking-board, The Sun.