Filmrecension - Spider-Man: Homecoming

 
Efter att jag såg Avengers: Infinity War har jag långsamt börjat beta av de Marvel-filmer jag inte har sett. I vår har jag alltså bland annat sett Infinity War, Captain America: Civil War, Doctor Strange och nu Spider-Man: Homecoming. Det är kanske lite dumt att börja med de förmodligen bästa Marvel-filmerna, men så har det blivit. Här kommer min recension av Spider-Man: Homecoming.
 
Titel: Spider-Man: Homecoming
År: 2017
Genre: Action, äventyr, sci-fi
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Marisa Tomei, Jon Favreau, Zendaya, Gwyneth Paltrow, Donald Glover, Jacob Batalon, Laura Harrier.
Betyg på IMDB: 7.7/10
Mitt betyg: 8/10
 
Handling
Peter Parker försöker lära sig att balansera ett vanligt tonårsliv i Queens med bemästrandet av sin nya roll som superhjälten Spider-Man. Det innebär att han snart ser sig tvungen att ta upp jakten på ett nytt hot som cirkulerar på New Yorks himmel. 
 
Recension (spoilerfri)
Skäll inte ut mig nu, men jag har aldrig sett originalfilmerna av Spider-Man, med Tobey Maguire och Kirsten Dunst. Däremot har jag sett The Amazing Spider-Man som jag, utan att ha sett tidigare filmer, vid tillfället tyckte var ganska bra faktiskt. Jag har förstått att Tobey Maguire-versionen ska vara bättre i många personers ögon.
 
Nu har vi fått ännu en Spidey att följa och den här gången spelas superhjälten av Tom Holland. Den här hjälten har redan introducerats i Captain America: Civil War och för att få kontext tycker jag faktiskt att man bör ha sett den innan man ger sig på Spideys egen film.
 
 
Det jag gillar är att hela historien startar i ett senare skede, efter att spindelbettet uppenbarligen redan har ägt rum. Därför får vi en helt ny, oberättad historia och det är helt rätt. Vi vet redan historien om hur spindelmannen skapas (om inte: se någon av de tidigare filmerna); Tom Holland behöver inte känna pressen att överträffa tidigare skådespel, utan kan koncentrera sig på att göra sin version av Spider-Man till en unik variant.
 
Utan att bli för långdragen i min recension kan jag säga att Holland lyckas med det ovannämnda. Han framstår lite som en barnvänlig Deadpool, med andra ord: en karaktär med humor. Handlingen i Homecoming är gullig blandat med lagom action. Michael Keaton spelar en trovärdig skurk. Trots att Spidey ofta hamnar i underläge löser det sig på ett eller annat sätt. Det starkaste med filmen är det återkommande temat med Tony Stark som en fadersfigur, vilket vi känner igen från de andra Marvel-filmerna. Jag älskar deras relation! Jag menar: vem gör inte det? Dessutom tycker jag att Spideys vän är en rolig sidekick. Det är en trevlig överraskning att de flesta skådisar inte ser ut att vara över 20 år samtidigt som de ändå ska föreställa 15-åringar, utan framstår som hyfsat överensstämmande i ålder. I sin helhet innehåller Spider-Man mycket av det jag eftersöker i en superhjältefilm, nämligen humor och originalitet. Betyget är solklart högt.
 
Bildkällor/Image sources: IMDB, IMDB2.

Jag betygsätter standup på Netflix, del 3

Jag har ju typ gjort en grej av att då och då samla de ståuppshower jag tittar på, för att betygsätta dem. Jag tänker att det är dags att göra det igen, nu lagom till helgen! Senaste gången jag gjorde det var i mars, så här är vad jag har tittat på sedan dess.
 
Del 1
Del 2
 
© Netflix
 
Kevin James - Never Don't Give Up ⭐️⭐️⭐️⭐️
Jag blev positivt överraskad över att finna Kevin James ståuppspecial på Netflix, eftersom han har ägnat de senaste åren åt att göra film. Det börjar lite trevande men ganska snabbt blir allting väldigt roligt och jag skrattar så att jag fnyser under nästan hela showen.
 
© Netflix
 
Ali Wong - Hard Knock Wife ⭐️⭐️⭐️⭐️
Jag recenserade Ali Wongs första Netflixspecial i del 2 här på bloggen. Den här gången är hon tillbaka lika vass som förra gången och till synes lika gravid. Kudos till att hon lyckas prata om moderskap genom nästan en hel show utan att beröra frågan om hon verkligen är gravid igen eller om hon har en kudde på magen. Varför skulle hon ha det, tänker ni, men hon var ju höggravid förra gången och kanske vill köra på samma koncept igen. Hur som helst, jag tyckte kanske att skämten var ännu bättre under hennes första show men det är i så fall med en hårsmån. Hon är ett geni när det kommer till att leverera humor med en långsam, artikulerande och vass attityd.
 
© Netflix
 
James Acaster - Repertoire (fyra timmar) ⭐️⭐️⭐️⭐️
Jag kände inte till James Acaster sedan tidigare men wow, vilken annorlunda grej! Här bjuds vi på en ståuppshow i fyra delar, d.v.s. sammanlagt fyra timmar. Jag skrattar oförskämt mycket men tyvärr känns konceptet lite uttjatat i den fjärde delen. Om man låter lite tid passera mellan varje del blir det säkert full pott poängmässigt. Han hittar på helt makalöst fantasifulla historier om att han ingår i vittnesskyddsprogram, att han är en undercover-polis, att han tillsammans med en vän har ett företag som bara har producerat bara fem burkar honung någonsin och så vidare. Det är som en blandning av teater och ståupp. Hans skämt är så smarta att det är lätt att missa någon detalj.
 
© Netflix
 
Greg Davies - You Magnificent Beast ⭐️⭐️⭐️
Greg Davies är ju en hysteriskt rolig man, men här förekommer en del skämt som får en att undra om han håller på att spåra ur på ett personligt plan. Det är dock en show väl värd att titta på.
 
© Netflix
 
John Mulaney - Kid Gorgeous at Radio City ⭐️⭐️⭐️
John Mulaney brukade vara manusförfattare på SNL och bjuder här på en rolig anekdot om Mick Jagger. Förutom några skämt om Donald Trump (jag är så trött på att varje standup innehåller skämt om honom) så bjuds det på en stabil show. Jag skrattade förvisso inte en enda gång, men det är underhållning på ett annat sätt. Som berättandet av en saga.
 
© Netflix
 
Steve Martin and Martin Short: An Evening You Will Forget for the Rest of Your Life ⭐️⭐️⭐️
I denna show som är en kombination av ståupp och teater bjuds vi tittare på den gamla tidens underhållning. Om det nuförtiden är vanligt med ett rasande tempo med punschlines som alltid gör övertramp, kan Steven Martin och Martin Shorts nya Netflix-special i stället påstås utgöra komfortabel myskomedi. Det är lite flaxigt och flygigt ibland men det hela levereras av två fullfjädrade proffs. Så som Steve Martin och Martin Short berättar om hur det ser ut bakom kulisserna i Hollywood skulle vissa kunna rynka på näsan och påstå att de verkar självgoda, men i verkligheten har de 1) all anledning att kunna uttrycka sig som de gör med tanke på hur berömda de faktiskt är och 2) alltid en humoristisk agenda med vad som sägs. Det betyder: ta det hela med en nypa salt. Jag uppskattar särskilt historierna om möten med stjärnor som Frank Sinatra och Elvis. Sammantaget är det här inte en sensationell show, men helt perfekt i sitt uförande.
 
© Netflix
 
The Standups
Det var ett tag sedan jag såg dessa sex ståuppshower men det jag minns är att den första är väldigt rolig, enligt mig. De andra är verkligen medel och någon är säkert under medel så jag vet inte hur rättvisa betygen är. Ha gärna med er att åtminstone Joe List bjuder på väldigt roliga skämt! 
 
Joe List ⭐️⭐️⭐️⭐️
Gina Yashere ⭐️⭐️⭐️
Kyle Kinane ⭐️⭐️⭐️
Rachel Feinstein ⭐️⭐️⭐️
Brent Morin ⭐️⭐️⭐️
Aparna Nancherla ⭐️⭐️⭐️
 
© Netflix
 
Eddie Murphy - Delirious ⭐️⭐️✨
Det här är en spännande standup att recensera eftersom den är daterad till så långt bak som 1983. Det här är Eddie Murphys första televisionsgenombrott i ståuppkomik efter att han under lång tid varit betraktad som SNL:s roligaste komiker. Saken är den, att med 1983 års mått mätt är han briljant. Det är tveklöst. På den tiden var TV-utbudet det motsatta till idag; det var minst sagt minimalt. Murphy har en fantastisk komisk timing och briljans men tyvärr är många av hans skämt föråldrade, vilket drar ner helhetsintrycket. Jag uppskattar showen men skrattar sällan. Den största igenkänningen ger de mer oskyldiga skämten om hur glassbilen förgyllde ens dag när man var barn. Dessutom utgör hans noga uttänkta outfit ett slag för rockstjärnelivet. Med tanke på utbudet år 1983 är showen säkerligen värd fyra eller fem stjärnor. I dagens utbudsöverflöd landar betyget på två och en halv stjärna.
 
© Netflix
 
Chris D'Elia: Man on Fire ⭐️⭐️
Nja, alltså, här bjuds det inte på något minnesvärt material. Chris försöker liiiite för mycket och skrattar för mycket åt skämt som inte är särskilt roliga. Dessutom upprepar han ordet right? hela tiden, så till slut är det omöjligt att inte fokusera på det.

Veckans tema: Feel-bad

🌸 Det här ett inlägg i samarbete med  FELICIAELSAEMELIE och KARIN 🌸
 
Varje onsdag publicerar vi inlägg under ett gemensamt tema.
Du finner samtliga inlägg i kategorin "samarbete"
 
För ett litet tag sedan hade vi temat "feel-good" där jag tipsade om mina bästa feel-good-serier. Då beskrev jag feel-good som en mysig känsla i maggropen.
 
Den här veckan är temat feel-bad och då kan man tänka sig att det är sådant som inger den motsatta känslan i maggropen. Här vill jag tipsa om några serier och filmer som ger känslor av obehag eller som helt enkelt inte har en glad handling. Ibland vill man inte se något glatt och okomplicerat. Ibland vill man i stället skakas om i grunden.
 
 
The Butterfly Effect är en av de mest jobbiga filmer jag har sett faktiskt. I stället för de glada roller han vanligtvis brukar inneha, gör Ashton Kutcher en imponerande insats som en Evan Treborn. Evan lider av minnesluckor från några av de mest betydelsefulla ögonblicken i sitt liv. När han växer upp hittar han ett sätt att börja minnas igen och ett övernaturligt sätt att ändra händelser i sitt liv. Det låter väldigt sci-fi men faktum är att det är mer verklighetsförankrat än vad man kan ana och samtidigt nästan mer tragiskt än vad man kan hantera.
 
 
Den tyska serien DARK är sannerligen ingen feel-good. Namnet talar ganska bra om vilken typ av stämning som frambringas. I korta drag handlar serien om mystiska omständigheter i tid och rum. DARK finns på Netflix.
 
 
I Mindhunter utforskar några FBI-agenter sinnet hos seriemördare. Inte direkt den där mysiga feel-good-stämningen som man är ute efter innan läggdags, men likväl en otroligt fascinerande och välgjord serie. Jag rekommenderar den starkt. Mindhunter finns på Netflix.
 
 
Liar är en serie jag skrev ganska mycket om i vintras. I den tas ett väldigt jobbigt ämne upp och sanningen uppdagas på ett sätt som är lite ovanligt för TV. Jag rekommenderar verkligen Liar eftersom det är väldigt spännande att få ledtrådar om vem som egentligen talar sanning. Liar finns på HBO Nordic.
 
Bildkällor/Image sources: IMDB, IMDB, IMDBa
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype