Filmrecension: Dunkirk

 
 
Christopher Nolan skapade Dunkirk för att upplevas på bioduken (ett stycke värt att läsa)
Trots att det här är en film jag har väntat på i evigheter (läs här) så var det ett väldigt spontant beslut ett se filmen på bio under dess allra första premiärdag den 19 juli (på min namnsdag till och med). Oh boy, vad jag är glad över att jag gjorde det! Det visade sig nämligen att Malmös stora biosalong Royal är en av tre biografer i Sverige som har möjlighet att visa filmen med 70 mm-projektorer! Det innebär att det krävs en erfaren biografmaskinist som kan sköta hela filmvisningen. Filmen är uppdelad på fem stora rullar, och under presentationen av filmen berättade biografmaskinisten att filmen var ca 4 km lång och att i varje sekund visas 24 bildrutor. Det vanliga idag är ju digital visning, då filmen finns lagrad på en hårddisk. Anledningen till att det digitala formatet trumfar analogt är den mycket mindre kostnaden det digitala visningsformatet innebär, men som nyfrälst "analogist" kan jag nu intyga hur mycket mer verkligt och äkta det gamla analoga formatet känns! Vad 70 mm-formatet gör är att utnyttja biodukens fulla bredd, vilket gör landskapsbilder mer storslagna och närbilder får mer liv. Det påstås också att filmen får mer textur, liv och kontraster och det kan jag sannerligen intyga! 70 mm-formatet försvann i Sverige i början av 90-talet men när Quentin Tarantinos The Hateful Eight (som jag också såg på bio, fast i vanligt format) kom, lånade Stockholmsbiografen Rigoletto in projektorer från USA.
 
Inför Christopher Nolans Dunkirk har nu SF Bio restaurerat flera av originalprojektorerna från 1959, och jag var alltså på biografen Royal i Malmö, som är en av tre biografer som nu har möjlighet att visa film med hjälp av den här tekniken. Nolan har använt IMAX-kameror i bland annat The Dark Knight och Interstellar, men valde i Dunkirk att kombinera IMAX 65 mm med traditionell 65 mm-film - något som är mycket ovanligt i filmvärlden. Källa
 
Jag känner mig så lyckligt lottad som fick gå på premiären och se filmen så som den var tänkt att upplevas! Om du har möjlighet vill jag vädja till dig att ta chansen att se en biofilm på ett sätt som skiljer sig från allt du är van vid.
 
 
Recension (spoilerfri)
En film olikt allt du någonsin kan förvänta dig. Så skulle jag inleda en recension av Christopher Nolans nya megarulle Dunkirk. Utan att dra ut på det hela vill jag säga att om ni har förväntningar på den här filmen kan jag lova att de kommer att infrias. Utan tvekan. Nolan gör oss inte besvikna - sedvanligt får vi en mind-blowing twist som visar sig ha funnits där under hela filmens gång. Mer än så vågar jag inte säga. 😇
 
Mina intryck av Dunkirk är delvis att det är ganska lite dialog. Det finns inte heller en bakgrundshistoria till det hela. Filmen skapas till stor del genom händelserna runtomkring människorna som upplever sina helt klart värsta dagar i livet. Musiken är skapad av ingen annan än legendaren Hans Zimmer (som Nolan även anlitade för soundtracket till Interstellar) och jag vill påstå att Zimmer överträffar sig själv med hästlängder i Dunkirk. Jag ville gråta under stora delar av filmen, och jag förstod där och då i biostolen att det berodde på skilda anledningar; ibland var det enbart för den vackra, plågade musiken och ibland var det för den kvävande känslan av empati för de lidande karaktärerna på duken. Oftast var det dock en kombination av nämnda orsaker som skapade en fullständigt översvallande känslostorm hos mig. Jag tror att de låtar som framkallar mest kårar är The Mole, Home, The Oil och Variation 15.
 
 
Angående skådespelarna måste det nämnas att det är en fenomenal skådespelarensemble som har samlats. Inte nog med att stjärnorna Cillian Murphy och Tom Hardy trollbinder som vanligt - nykomlingarna Fionn Whitehead och Harry Styles imponerar! Faktum är att på grund av Whiteheads överraskande få yttranden i filmen så är det faktiskt Styles som imponerar mest på mig! Jag hade verkligen inga förväntningar på honom, med tanke på att han aldrig har sysslat med seriöst skådespeleri förut, men Nolan gjorde nog rätt i att anlita honom för jag vet att jag inte var den enda som blev positivt överraskad. Han hade dessutom en mycket större roll än vad jag trodde att han skulle ha. Whitehead är ju också en ny stjärna på skådespelarhimlen, men jag vågar nog förutspå stordåd för honom. 
 
Det är något som är så annorlunda, vackert och innerligt med Dunkirk att den enda slutsatsen jag kan dra där och då i biostolen är att jag faktiskt befinner mig bland soldaterna i krigets kaos. Dunkirk lämnar mig hänförd, överväldigad och tacksam. Tacksamheten riktar sig mot Nolan, som ger en så skarp och oförutsebar skildring av, inte bara krigets hemskheter, utan det hemska med krig överlag. Dunkirk bjuder på det jag verkligen eftersöker i en film som ämnar att skapa ett konstnärligt verk: effekt, effekt, effekt. Det blir liksom svårt att på ett presentabelt vis sammanfatta något så storslaget att det går emot själva syftet att försöka koka ihop konceptet till utvalda delar. Jag drar mig inte för att ge filmen 9.5/10. Om man ger lägre betyg vill jag påstå att man fokuserar på fel saker än vad som är tänkt. Det utmärkande med Dunkirk är inte dialogerna eller ens en specifik karaktär i sig - det är helheten, såklart. Jag skulle säga att filmens olika teman är gemenskap, livets förunderlighet, människans brister, tid, känslor och balansen mellan liv och död. Jag tycker att Nolan ofta vill poängtera att man kan välja vilken slags människa man vill vara här i livet, och det är ett budskap jag återfinner i Dunkirk. Tillsammans med noggrann filmning, excellent regi och förtrollande musik skapar Nolan filmmagi med Dunkirk. Se den, helst igår.
 
 
Bildkäla/Image source: IMDB
70 mm - cillian murphy - dunkirk - film - filmblogg - filmrecension - fionn whitehead - harry styles - movie - premiere - premiär - recension - review - seriereflektioner - tom hardy

Filmrecension: Dirty Grandpa

Bildkälla/Image source: IMDB
 
Titel: Dirty Grandpa (Nonno scatenato)
År: 2016
Genre: Komedi
Skådespelare: Robert De Niro, Zac Efron, Zoey Deutch, Aubrey Plaza, Jason Mantzoukas, Dermot Mulroney.
Betyg på IMDB: 6/10
Mitt betyg: 5/10
 
Handling
Innan sitt bröllop blir en pryd kille lurad av sin farfar att åka till Florida för spring break.
 
Recension
Jag tänker inte skriva en roman utan det räcker att jag sammanfattar de viktigaste punkterna. Först och främst tycker jag att det är fantastiskt att en skådespelare som Robert De Niro tar sig an en roll som generellt kanske anses för ful. Många av de äldre A-skådisarna drar sig säkerligen från att dras ner i något som kan döda deras karriär, men trots att De Niro gör en del magplask när det gäller val av film så lyckas han på något sätt ändå behålla sin kultstatus och charm. Det här är inte en värdelös film - tvärtom har den en hel del roliga stunder och missöden. Däremot är det inget nydanande eller något som banar väg för en framgångsrik karriär för de unga skådisarna. Jag tror dock att Dirty Grandpa kan få dig att dra på smilbanden men du gör nog bäst i att titta på filmen med en väldigt bra vän som du kan dela din orena humor med...! Några saker som drar ner filmen är att filmen, som så många andra komedier idag, försöker chockera genom att visa urspårade sexuella tilltag. Det är inte alltid okej, men gränsen är hårfin och kan för många upplevas som diffus. Till sist kan nämnas att Zac Efron och Robert De Niro faktiskt utgör en överraskande underhållande duo! Att klumpa ihop dessa två tillsammans med Dermot Mulroney, för att skapa tre generationer är inte dåligt. Snacka om perfekta generationer av män!
aubrey plaza - dermot mulroney - dirty grandpa - florida - jason mantzoukas - movie - recension - review - robert de niro - serieblogg - seriereflektioner - spring - spring break - zac efron

Filmrecension: Mike and Dave Need Wedding Dates

Bildkälla/Image source: IMDB
 
Titel: Mike and Dave Need Wedding Dates (Mike & Dave: Un matrimonio da sballo)
År: 2016
Genre: Komedi
Skådespelare: Zac Efron, Adam DeVine, Anna Kendrick, Aubrey Plaza, Alice Wetterlund.
Betyg på IMDB: 6.1/10
Mitt betyg: 8/10
 
Handling
Två partyprissar publicerar en annons för att hitta två dejter till systerns bröllop på Hawaii. I stället för att hitta de perfekta, lugna tjejerna får killarna sig en riktig utmaning i form av en okontrollerbar duo.
 
Recension
Som ni ser har jag, för skojs skull, börjat skriva filmernas titlar på italienska, efter originaltiteln. Det är helt enkelt bara en rolig grej som jag har fått för mig att göra för att kunna minnas tillbaka till när jag skrev dessa filmrecensioner på plats i Italien. 
 
När jag och min kompis startade filmen blev jag lite paff över hur dålig jag trodde den skulle bli. Skådespeleriet kändes lite B och i början trodde jag att handlingen skulle likna den för cirka samtliga Hollywoodkomedier, med urspårad och oerhört grabbig humor. I stället blev jag flera gånger överraskad hur annorlunda och uppfriskande humor som de fyra huvudrollsinnehavarna levererade på löpande band. Självklart var det en urspårad film, men på ett positivt sätt. Jag vill också poängtera hur otroligt rolig grabbarnas syster visade sig vara! Att skådespelaren inte har några hämningar utan lyckas bjuda på sig själv till 100 % gör att hon känns som den mest intressanta karaktären i hela filmen. 
 
De detaljer jag gillar med filmen är att könsrollerna byts ut och ger en mer verklighetstrogen bild över hur tjejer faktiskt kan bete sig. Jag gillar också att tjejerna överglänser killarna när det gäller chockerande faktorer. Jag tycker att rollbesättningen är on point, alla är som skapta för sina roller. Anna Kendrick och Aubrey Plaza är så hysteriskt roliga att jag skrattar hela filmen igenom. Adam Devine är ju alltid rolig och tillsammans med Zac Efron utgör de en duo med fantastisk kemi. Vem hade kunnat ana det? 
 
Det jag inte gillar är att vi självklart bjuds på ett försök att försöka normera sexuella övergrepp, och då syftar jag på massagescenen (för dig som har sett filmen eller tänker se den). Lyckligtvis var det bara ett enstaka snedsteg i filmen och resten går inte att klaga på. I andra Hollywood-komedier överöses vi ju vanligen med sexism och en hel del kvinnoförakt. Det är egentligen sjukt att när man kommer ifrån sådant, som skaparna lyckas göra med den här filmen, så känns det så himla bra, men egentligen ska vi ju inte behöva tåla att sådana perspektiv hela tiden. Jag är så van att få söka med ljus och lykta efter en lättsmält komedi som inte lämnar obehagskänslor i maggropen. Äntligen har jag snubblat över just en sådan komedi. Filmen är underhållande, nästan från början till slut. 
 
Slutsatsen är att jag varmt rekommenderar den här galna komedin som definitivt förtjänar ett högt betyg för att man försöker kasta om de sedvanliga könsrollerna lite och faktiskt lyckas med det. Det är inget halvfjuttigt försök till feminism utan det är en självklar porträttering av hur verkligheten kanske faktiskt förhåller sig. Ett stort plus också för de vackra miljöerna som filmen utspelar sig i. Varning för plötsligt ressug! 
2016 - adam devine - alice wetterlund - anna kendrick - aubrey plaza - comedy - film - filmblogg - filmrecension - imdb - komedi - mike and dave need wedding dates - movie - recension - review - serieblogg - seriereflektioner - zac efron