Recension: Blade Runner 2049 på Blockbuster

 
SPONSRAT INLÄGG - Jag har fått det stora nöjet att samarbeta med Blockbuster - en på den nordiska marknaden ny streamingtjänst som tillhandahåller de allra senaste filmerna utan abonnemang eller bindningstid.
 
Jag kan med gott samvete ge min ärliga åsikt, nu när jag har provat på att streama via sidan. Jag måste säga: bild- och ljudkvalitén är helt super! Jag tittade på min 15-tumslaptop och pluggade in 2.1-högtalare. Ljudet var som i en biosalong. Därför passade det verkligen bra att jag tittade på en film som sannerligen lönar sig att uppleva i bioformat: Blade Runner 2049. Det är alltså en av alla filmtitlar som finns på Blockbuster. Här nedan kan ni läsa min recension om filmen. Några andra titlar jag ska se inom kort är Baby Driver, Home Again, The Big Sick och Mordet på Orientexpressen, för att nämna några av de filmer som finns att se på sidan.
 
 
Titel: Blade Runner 2049
År: 2017
Genre: Sci-fi, action, mystik, drama
Skådespelare: Ryan Gosling, Harrison Ford, Jared Leto, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis, Dave Bautista m.fl.
Betyg på IMDB: 8.1/10
Mitt betyg: 8.5/10
 
Handling
En ung blade runner (d.v.s. en slags androidjägare) upptäcker en sedan länge begravd hemlighet. Upptäckandet får honom att leta upp en före detta blade runner som har varit försvunnen sedan trettio år tillbaka.
 
Som en påminnelse kan jag inledningsvis nämna att alla mina filmrecensioner hamnar i kategorin filmrecension. Men nu över till recensionen.
 
Recension
Regissör är Denis Villeneuve som även har gjort Arrival, vilken jag har recenserat tidigare.
 
Något jag gillade med boken, av författaren Philip K. Dick, är att den är genomsyrad av känsla. Det finns en återkommande symbolik i diverse ting som nämns och frågan om livets existens är påträngande och framförallt stegrande mot slutet av boken. Jag har inte sett Ridley Scotts filmatisering från 1982 men med tanke på de hyllningar filmen (i efterhand) har mottagit är känslan säkerligen bevarad även i filmen. Härmed vill jag påpeka att enligt min uppfattning är det oerhört fördelaktigt att ha sett den förra filmen eller läst boken, innan man ger sig i kast med att titta på den här aktuella uppföljaren. Jag märkte att min förståelse för världens uppbyggnad i filmen gynnades markant av att jag har läst originalboken.
 
(null)
Min pocketversion av Philip K. Dicks succébok. Jag tycker att utsidan är mycket snygg!
 
Den känsla som jag nu har pratat om tycker jag finns närvarande även nu i uppföljaren. Ryan Gosling är något stel men det är liksom sån han är. Jag tycker att när han uttrycker känslor blir det lite som när Natalie Portman skådespelar: de är båda duktiga skådespelare -  ja, briljanta - men känslorna når liksom inte riktigt genom rutan. De kan inte frammana den där igenkänningen, enligt mig. Här är det dock inget som stör, eftersom Gosling är en android... eller är han?
 
Eftersom jag inte har sett föregångaren blir det svårt att avgöra huruvida Blade runner 2049 står mer på egna ben eller är en replika av den tidigare modellen. Min gissning är att det är en blandning. Det är en kombination som fungerar förvånansvärt bra. Precis som tidigare pensioneras gamla modeller, så kallade replicants, med en synnerligen rå metod. Under de trettio år som har förflutit har det dock tillkommit reklam-hologram som gärna förför den som råkar passera.
 
Några kraftfulla scener är bland annat i slutet när K passerar ett sådant hologram, som ser ut exakt som hans flickvän. Hon har tidigare föreslagit att han ska kalla sig själv Joe. I just det här ögonblicket ser vi att hon heter Joi. Hologrammet tilltalar honom som om de inte känner varandra. Vi tittare inser i samma ögonblick att även om ytan synes vara densamma, är det känslomässiga innehållet något helt annat. Det är en något nedslående insikt. Vid det här laget har vi redan fått en liknande insikt genom Rick Deckards möte med en till synes bekant gestalt.
 
En av mina favoritscener i filmen inträffar långt tidigare. K besöker the memory child för att ställa frågor om minnen; "hur vet man att de är verkliga?" Scenen när han sitter mitt emot denna mystiska varelse är så kraftfull, och stämningen intensifieras genom musiken. Scenen visar sig ha stor betydelse för framtida scenarion.
 
Jag har tidigare hyllat  Ridley Scott som en av mina favoritregissörer. Här är han producent, men jag tycker att hans finess är märkbar. En annan nämnvärd aspekt är att till skillnad från dessa skådespelare vill jag också påstå att Jared Leto är som en kameleont - han lyckas alltid så bra med att gå in i sina roller. Jämför man personerna han har spelat genom åren är det svårt att tro att det är samma person som spelar dessa karaktärer. 
 
Det finns en mystik som inte fullt besvaras i filmen. Det gillar jag. I sin helhet är Blade Runner 2049 en superb festmåltid för scifi-älskaren. Musiken höjer filmen flera nivåer. Känslor frammanas. Den rätta tonen sätts. Det är så himla ballt. Jag sugs in i den dystopiska världen med en upprymdhet. Det visuella är fenomenalt - det är strobe lightning och ett ödesmättat panoramafoto. Karaktären K:s långsamma uppvaknande till en melankolisk självmedvetenhet guidar oss genom handlingen. Blade Runner 2049 är så nära en fullträff en scifi-film kan komma, i mina ögon. Ett genuint uttryck för snille och smak.
 
PS: Till dig som har läst ända hit vill jag ge ett litet tips: jag märkte att när jag registrerade ett konto hos Blockbuster (en väldigt snabb och enkel process) så fick jag en gratis film. Man behöver inte ens fylla i kontonummer eller så.
 
Bildkällor: Moviezine

Recension: Annihilation

 
Titel: Annihilation
År: 2018
Genre: Äventyr, drama, fantasy
Skådespelare: Natalie Portman, Oscar Isaac, Jennifer Jason Leigh, Gina Rodriguez, Tuva Novotny, Tessa Thompson m.fl.
Betyg på IMDB: 7.2/10
Mitt betyg: 7.5/10
 
Handling
En biolog går med på en farlig och hemlig expedition för att undersöka ett mystiskt fenomen där fysikens lagar inte gäller.
 
Recension
Jag hade inte en blekaste aning om vad Netflixs nya film Annihilation skulle handla om. Det föll sig av en slump att vi snabbt ville välja ut en film på Netflix och jag tänkte: varför inte ta något av det som nyligen har haft premiär?
 
Annihilation visade sig inneha en gedigen grupp skådespelare och en story långt bortom ens vildaste fantasi. Skulle jag likna Annihilation vid filmer jag redan har sett skulle jag säga Arrival med en dos Avatar och en gnutta av Interstellar. Som ni kan lista ut är det alltså en film med något av ett utomjordiskt tema, även om det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som utspelar sig.
 
Aspekterna jag gillar med filmen är att den är spännande från början till slut. Mystiken hålls vid liv genom hela handlingen och i slutändan är det inte säkert att alla ens frågor har besvarats. Filmen beskrivs som sci-fi-skräck och det tycker jag är en passande beskrivning. Det förekommer ett antal riktigt läskiga samt äckliga scener så superkänsliga tittare varnas. Temat kan sägas vara självutplåning, vår uppfattning om vad liv är och hur liv uppstår. Kort sagt kan det konstateras att filmen är mindblowing och jag gillar den skarpt. Se den om du gillar filmer som de jag nämnde ovan. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb.
 
Ska jag analysera filmen lite mer i detalj (utfärdar härmed spoilervarning) så kan jag säga att jag blev misstänksam redan i början när Lenas man kom tillbaka och de satt vid köksbordet, och man såg deras händer genom vattenglaset. Då var hans hand spegelvänd genom vattnet i glaset. På samma sätt såg man Lenas hand i slutet. På så sätt blev det uppenbart att Lena var smittad av alienfenomenet, eller rentav alien själv. Det blev än mer uppenbart när de sen kramades och ett skimmer börja spridas runtom dem.
 
Bildkälla/Image source: IMDB

Take Your Pills (2018)

Möjlighet att välja teckensnitt - bra eller dåligt?
 
Nu går det helt plötsligt att välja teckensnitt, färg och stil på texten här på blogg.se. Det här är enligt mig en efterlängtad funktion!  Vad tycker ni? Nåja, i det här inlägget ska jag avge mina tankar angående en ny dokumentär på Netflix.
 
 
Take Your Pills (2018)
 
Genre: Dokumentär
Betyg på IMDB: 6.5/10
Mitt betyg: 6/10
 
I dokumentären Take Your Pills får vi en inblick i användningen av medicinerna Adderall och Ritalin i USA. Adderall är amfetamin som inverkar på det centrala nervsystemet och normalt används medicinen på ADHD-patienter. Medicinen har dock fått en vardaglig spridning i USA och nyttjas av studenter, atleter och personer med krävande yrken i syfte att förhöja den kognitiva förmågan.
 
Det hela mynnar ut i en intressant skildring av hur receptbelagda droger har blivit ett normaliserat fenomen utan att konsekvenserna tas i beaktande. I början framhålls alla fördelar som de intervjuade upplever av att använda drogen, men ungefär halvvägs in i dokumentären börjar de negativa aspekterna lyftas fram. Jag tycker dock att drogen nästan blir aningen glorifierad inledningsvis men tacksamt nog uppvisas sedan även de förödande konsekvenser som ofta följer av användningen. Vi får också se hur många av de intervjuade slutar med sitt systematiska vardagsbruk, eller kanske snarare missbruk. Det visar sig att det snarare är uppfattningen om den kognitiva förmågan som förbättras, medan den kognitiva förmågan i sig, föga förvånande, förblir densamma.
 
Saknar man sedan tidigare insikt i det massbruk av medicin som präglar vår tid idag är det en värdefull lektion som erbjuds. Jag fann dock inte att informationen var särskilt chockerande, men likväl var det en intressant film. Jag tyckte dock att den hade kunnat kortats ner en aning.
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype