Sweetbitter - en TV-serie med äkthet

 
Eftersom jag inte la upp ett "min vecka"-inlägg i  måndags kan jag i stället tala om nu i efterhand vad jag faktiskt har tittat på. Den här veckan fastnade jag totalt för TV-serien Sweetbitter, som kom lite tidigare i år och som nu finns tillgänglig GRATIS på TV4 play! Hur bra?! Den finns även på CMORE om du vill skippa reklampauserna.
 
Alltså det här är en serie som i sin enkelhet förnöjer på flera nivåer. 22-åriga Tess bestämmer sig helt sonika en dag för att flytta till New York. Sagt och gjort beger hon sig redan under seriens inledande minuter. Vi får faktiskt inte veta speciellt mycket om hennes bakgrund eller vad som driver henne till storstaden men det känns oviktigt.
Det första hon gör är att sälja sin bil och börjar sedan söka jobb i restaurangyrket, men lyckas med sina skrala meriter inte vinna någon potentiell arbetsgivares intresse. Snart öppnar sig dock en möjlighet till att provjobba på en exklusiv restaurang men med uppgiften kommer utmaningar... och kärleksaffärer.
 
Det är roligt att återse Ella Purrell, som jag senast såg i Agatha Christie-miniserien Ordeal by Innocence. Den här gången spelar hon en amerikan! Hon ser så drömsk ut, nästan som ett sagoväsen. Sweetbitter har en slags äkthet som uppvisar sig på flera sätt. Tess är det perfekta ankaret för TV-publiken. Hos henne känner vi oss trygga och kan leva oss i alla hennes känslor. För det är faktiskt oerhört lätt att göra det. Jag går faktiskt igenom väldigt liknande omvälvande livshändelser själv då jag precis har flyttat till en storstad och börjat på ett helt nytt jobb. Sättet Tess betraktar sin omgivning på är väldigt likt mitt eget. Det syns att hon tar in alla intryck som den nya staden erbjuder och som ny på jobbet bektraktar hon detaljerna i konversationerna och kroppsspråket hos kollegorna på jobbet när de interagerar med varandra. Det är som att hon är en bakgrundsfigur som försiktigt tar sig in i den sammansvärjande gruppen. Jag finner att det är precis så. Kollegorna har sin jargong, de kan varandras historier och internskämten haglar. I början kan man bara längta efter att få komma in i gemenskapen på samma sätt. Jag gillar också att det inte är så himla seriöst, utan saker och ting händer lite hipp som happ, precis som i verkligheten. Konversationerna är väldigt realistiska och intrigerna är inte alls främmande. Sweetbitter är en spännande och ljuvlig serie vars sex tillgängliga avsnitt du lätt tar dig igenom på en kväll eller två. Den är dessutom förnyad för en säsong två! 
 
En liten notis bara:
Även om det inte är helt klart varför serien utspelar sig just 2005, är det en befrielse att slippa allt twittrande, fotande och övrigt mobilanvändande som förekommer i alla serier nuförtiden. Det blir nästan ett lite dystert uppvaknande att inse att vi för drygt 10 år sedan levde lite mer i nuet. En bitterljuv tillbakablick. Hur som haver. 

Veckans tema: Favoritserie från 90-talet

Det här är veckans temainlägg i samarbete med bloggarna GILLAFILMFRÖKENTVKARINSUNIVERSUM och FICTIONALEM.
 
Idag är temat 90-tal och jag tänkte därför tipsa om min favoritserie från detta årtionde. För er som har följt bloggen ett tag är detta tema ingen nyhet, eftersom vi har skrivit om 90-talet både en och två gånger. Tidigare har jag fokuserat mycket på film, men den här gången tänkte jag skriva om en serie som dyker upp här lite då och då, men som jag aldrig riktigt har skrivit utförligt om. Det handlar om mitt absoluta favoritserie som har sin början i 90-talet - närmare bestämt 1998...
 
Sex and the City.
 
Även om du aldrig har sett ett enda avsnitt så har du förmodligen stött på ett eller två citat från serien...
 
eller så har du blivit utpekad som en Miranda eller en Charlotte av dina vänner:
 
Det finns många anledningar till att serien blev en kultserie och i mitt tycke håller den på många sätt även idag, trots att gränserna för vad man får och inte får säga har förskjutits åt olika håll, beroende på samtalsämne.
 
Viss kritik mot Sex and the City handlar om att serien fokuserar för mycket på kvinnor i förhållande till män, men om man tror att det är det enda serien handlar om vill jag påstå att man har missat hela budskapet. I min värld är budskapet nämligen att man klarar sig väldigt bra trots att det kanske inte alltid blir så lyckat med männen i ens liv. Vänskapen är det viktigaste av allt. Sen kan man också ifrågasätta varför man inte skulle kunna ha en serie om det? Det finns hur många filmer som helst som handlar om killars liv och förhållande till tjejer. Kärlek och relationer är, trots allt, en otroligt stor del av de flesta människors liv och det känns som att vi aldrig riktigt lyckas knäcka den stora gåtan om dess mystik. Man får också ta saker lite för vad de är, en serie kan vara hur bra som helst trots att den kanske är orealistisk gällande levnadsförhållanden (som att Carrie bor i en orimligt stor och billig lägenhet i New York) eller liknande. Säg den serie som inte innehåller orealistiska element, säger jag då. Jag tycker att SATC är toppenbra underhållning som har gjort ett viktigt avtryck i TV-historien och jag har sett alla säsonger flerfallet gånger utan att tröttna. 😄
 
 
 

Veckans tema: Mina bästa TV-serieintron

Det här är veckans temainlägg i samarbete med bloggarna GILLAFILMFRÖKENTVKARINSUNIVERSUM och FICTIONALEM.
 
Samtliga temainlägg hittar du i kategorin "samarbete".
 
Idag är det TV-serieintron som ska listas och faktum är att jag är väldigt pepp på att skriva en uppdaterad version av inläggen som jag publicerade 2015 samt 2017!
 
I det här inlägget vill jag alltså samla de intron som av olika anledningar har fångat mitt hjärta och placerat sig i toppen av inledningssekvenser till TV-serier. Det betyder att tidigare favoriter jag har nämnt kanske måste sållas bort, för att få en lista som speglar vad jag tycker just i dagsläget. Jag bör väl flagga för att jag bara utgår från serier som jag själv har sett! Läs mina bloggkollegors inlägg också - det är spännande att få en inblick i andras favoriter. 
 
 
a) Det ska sägas att The Ranch är, eller åtminstone har blivit, en högst medelmåttig serie. Därför är det överraskande att seriens intro är så himla bra!
 
b) Stämningen som Mindhunters intro framkallar är så plågsamt träffsäkert för seriens kärna. Serien handlar alltså om att undersöka och förstå sinnet hos en seriemördare. Musiken är vacker men farlig och kuslig på samma gång. Den letar sig in i våra innersta sinnen. Tycker ni inte?
 
NEW YORK
 
a) How to Make It in America blev en kortlivad serie men dess intro lever för alltid kvar. Sällan har ett intro så till fullo fångat den lite mer "ruffa" känslan som återfinns på New Yorks gator och låten är väldigt trallvänlig.
 
b) En annan New York-serie som fick en mer legendarisk status är Sex and the City, vars intro är så himla chict och får mig att vilja hitta på ett nytt ord: dramelodi/dramelodisk - en melodi/ett sångstycke som återspeglar att det rör sig om en dramaserie av hög kvalitet. Serien började mer som en komedi men de dramatiska inslagen blev allt fler under årens gång. Jag älskar SATC förresten - det säger jag inte tillräckligt ofta. Den har den perfekta lättsamma tonen man vill ha innan läggdags. 
 
 
a) True Bloods intro är numera legendariskt och det är inte utan anledning. Jag tycker alltid det är intressant när det inte förekommer en enda karaktär i ett intro och att det ändå lyckas spegla seriens känsla så pricksäkert. Bilderna är jag inte särskilt förtjust i, men låten är perfekt.
 
b) Big Little Lies måste ha mitt absoluta favoritintro från 2017 och introlåten är en av mina favoriter någonsin. Scenerna är förvisso vackra men det är låten - som uppfyller hela ens själ och varelse - som har fångat mitt hjärta. En av de absolut bästa serierna jag har sett också, ska tilläggas.
 
 
a) Outlanders bästa intro är från den första (och bästa) säsongen. Mystiken och Skottland är de två stora teman som präglar såväl serien som introt.
 
b) Precis som Game of Thrones nog alltid kommer att vara min favoritserie, kommer inledningen förmodligen vara mitt favoritintro. Precis som en del andra serieintron, har detta utvecklats genom årens lopp. Varje säsong visas de för säsongen aktuella platserna där allting kommer att utspela sig. Genom åren har musiken snabbats upp och sekvensen har blivit längre. Jag vill nästan, men bara nästan, tro att det var vetskapen om detta intro som fick mig lockad att börja titta på serien en gång i tiden.
 
 
a) Twin Peaks alltså... vilket intro och vilken kultserie! Vi kan glömma att den senaste säsongen någonsin hände tycker jag. Den här musiken sprider eufori i kroppen.
 
b) Det är omöjligt för mig att lyssna på Arkiv X-introt utan att få rysningar över hela kroppen... Finns det någon läskigare öppning av en TV-serie? Jag tror knappast det. När jag hörde den här vinjetten som liten så ville jag nästan bara rusa iväg.
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype