Mitt första intryck av serien "Trust"

 
Trust är en ny serie som är baserad på de verkliga händelserna i Rom 1973, när oljemagnaten John Paul Gettys barnbarn, tillika arvtagare till imperiet, blir kidnappad av den italienska maffian. På ytan verkar Getty inte alls intresserad av att få tillbaka ynglingen, men uppger samtidigt sina skäl till varför han vägrar gå med på kidnapparnas krav - på gott och ont.
 
Jag har skrivit om serien ett par gånger och har sedan nyheten om dess tillkomst varit intresserad av att titta. Sagt och gjort har jag nu sett de tre första avsnitten av serien och kan därför avge mina initiala tankar kring serien. Vill ni veta vad serien handlar om rekommenderar jag er att läsa här (där det även finns en trailer).
 
Jag måste säga att det här inte alls är dumt! Serien är snyggt producerad men ibland upplevs den inte helt enhetlig, som att temat inte riktigt är tydligt för skaparna själva. Det är dock en intressant berättelse, särskilt med hänsyn till att många av händelserna hände på riktigt! Fotot är skarpt och vackert - skådespelarinsatserna varierande. Donald Sutherland är otäckt bra - han framstår just så sliskig som han förmodligen ska göra. Hillary Swank är alltid bra. Extra roligt är det att återse djungel-George a.k.a. Brendan Fraser! I det andra avsnittet ligger det mycket fokus på honom och han ger en sympatiskt intryck. Mest imponerande är dock seriens stjärna; den unge Harris Dickinson som spelar den kidnappade arvtagaren. Tydligen spelade han även i serien Clique, men jag minns honom inte riktigt från den serien.
 
Summa summarum är Trust helt klart sevärd för den som letar efter en ny och underhållande - om än mörk - serie. Det bör dock påpekas att det förekommer en del ganska råa scener. Finns på HBO Nordic.
 
Bildkälla/Image source: IMDB

Recension: Ordeal by Innocence

 
Titel: Ordeal by Innocene
År: 2018
Genre: Kriminaldrama, mystik, thriller
Antal säsonger: Miniserie innehållande tre avsnitt
Betyg på IMDB: 7.2/10
Mitt betyg: 10/10
 
Handling
Det är julafton 1954. Den förmögna filantropen Rachel Argyll blir brutalt mördad i familjehemmet känt som Sunny Point. Hennes adoptivson Jack Argyll blir gripen för mordet. Han vidhåller ihärdigt att han är oskyldig till brottet.
 
Recension
Då har jag tagit mig igenom ännu en brittisk miniserie baserad på Agatha Christies böcker. Den här gången var det Ordeal by Innocence som stod på tur. Efter den helt fantastiska filmatiseringen av And Then There Were None, vågade jag inte ha några som helst förhoppningar den här gången, eftersom jag trodde att den föregående skulle vara svårslagen.
 
Ordeal by Innocence har släppts veckovis nu och det sista avsnittet kom så sent som igår. I rollistan finner vi stora namn som Morven Christie, Bill Nighy och Matthew Goode, för att nämna några.
 
 
Från första början har vi ett mord att förhålla oss till. Efter det brutala mordet på modern och ett efterföljande dödsfall, består den kvarvarande familjen av fyra barn - samtliga adopterade. Innan sin tragiska död bedyrar sonen Jack sin oskuld i mordet och de flesta familjemedlemmar begrundar om han talar sanning. Det blir ganska snabbt klart att om Jack skulle visa sig vara oskyldig måste det vara en i familjen som har begått mordet. 
 
När ni ser mitt betyg blir ni säkert ganska förvånade - är det verkligen möjligt för en serie att vara 10/10? Ja, det vill jag påstå och jag ska ge mig i kast med att förklara varför. När det handlar om miniserier vet skaparna redan från början att de har en begränsad tid att förhålla sig till och kan inrikta sig redan från början på att skapa hög kvalitet på kort tid. Här har vi dessutom ett verk som är baserat på en av våra mest kända deckarförfattare - om än i en något förändrad version. Tydligen ska slutet skilja sig lite från i boken, men jag har inte läst den. 
 
Jag är normalt oerhört restriktiv med att dela ut tio poäng eftersom jag tycker att med så många siffror på skalan finns det alltid skäl att ha någon brist i åtanke. I det här fallet hittar jag ingenting som motiverar ett lägre betyg än det allra högsta. Den här filmatiseringen är enligt mig i TOPPKLASS med helt fantastiska skådespelare. Berättelsen är en riktig nagelbitare från början till slut - vem av barnen är egentligen den skyldiga? 
 
Bill Nighy är fenomenal, som vanligt. Matthew Goode spelar en synnerligen osympatisk man och han gör det så bra att jag blir äcklad av hans karaktär, trots att jag vanligtvis är mycket förtjust i skådespelaren. Från början var det ju Ed Westwick som spelade karaktären vid namn Philip Durrant, men efter våldtäktsanklagelserna mot skådespelaren blev han utbytt mot Matthew Goode. Jag kan tänka mig att Westwick hade gjort rollen väldigt bra.
 
Banden mellan karaktärerna är ovanligt komplicerade och djupt känslosamma. Det finns många sårade själar bland adoptivbarnen och de flesta har upplevt en dålig behandling från den moder som en gång tog in dem i sitt hem. Det finns så himla många bra aspekter med den här miniserien att det blir omöjligt att nämna dem alla. Jag finner dock starka skäl att dela ut min annars sällsynta tiopoängare och det gör jag helt utan tvivel i tankarna. Jag älskar nämligen när jag blir känslomässigt investerad och i det här fallet satt jag helt hänförd från början till slut.
 
 
Ordeal by Innocence var Agatha Christies egen favorit bland alla böcker hon skrev. Det finns väl inga tvivel om att boken lär vara lika bra som serien, så jag förstår varför den är hennes favorit. Jag lockas särskilt av de många komplicerade relationerna och den råhet i form av en mördare som finns innanför husets väggar. Upplösningen utförs med en sällsynt finess och makabra avslöjanden. Det här är ett måste i serieväg. Även om jag säkerligen har lyckats höja era förväntningar rejält nu hoppas jag att ni njuter av underhållningen lika mycket som jag gjorde! Ni kommer förmodligen inte hålla med mig om fullpotten - det är jag väl medveten om! 😉 Min slutpoäng är likväl att ska det göras en filmatisering av Agatha Christies böcker, då är det så här det ska utföras! 
 
Bildkälla/Image source: IMDB

Recension: And Then There Were None

 
Titel: And Then There Were None
År: 2015
Genre: Kriminaldrama, mystik, thriller
Antal säsonger: Miniserie innehållande tre avsnitt
Betyg på IMDB: 8/10
Mitt betyg: 8.5/10
 
Handling
Tio främlingar inbjuds till en ö av en mystisk värd och snart blir en efter en mördad.
Frågan är om mördaren är en av dem.
 
Recension
Nuförtiden brukar jag försöka hålla mina recensioner spoilerfria och så även denna. Det här är alltså en miniserie som bygger på detektivromanen vid samma namn av deckardrottningen Agatha Christie. I den här historien kan det konstateras att mördaren verkar känna till allas hemligheter utan att de i gruppen har någon uppenbar koppling till varandra. Jag skulle säga att avsnitt ett överträffar mina förväntningar medan avsnitt två och tre är, om möjligt, ännu bättre. Min, och många andras favorit, är Philip Lombard - en härjad och frispråkig man med ett förtrollande yttre. Historien betraktas dock utifrån perspektivet av en karaktär vid namn Vera Claythorne - en till början tyst och sluten kvinna som visar sig ha fler lager än vad som först avslöjas.
 
Jag tycker faktiskt att Douglas Booths karaktär är mycket störig och hans skådespel känns en aning krystat i närheten av stjärnor som Charles Dance (damn! den mannens närvaro...) och Miranda Richardson. Helhetsmässigt är serien briljant och utgör en perfekt kompott av spänning och mystik till en bakgrund av förtrollande vackra vyer. Jag rekommenderar er varmt att lägga de blott tre timmar som krävs för att se denna nagelbitare. Det här är ett måste i miniserieväg! 
 
 
Bildkälla/Image source: IMDB, IMDB
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype