Unbreakable Kimmy Schmidt: säsong 4, del 2

© Netflix
 
Underbara Unbreakable Kimmy Schmidt - showen som bara har blivit bättre och bättre och som kulminerar med ett riktigt höjdaravslut.
 
Recension av säsong 4, del 2 
Totalt 6 avsnitt
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
 
I fredags släpptes de sista sex avsnitten av Unbreakable Kimmy Schmidt och här kommer min praktiskt taget spoilerfria recension.
 
Jag verkligen älskar Unbreakable Kimmy Schmidt. Det trodde jag nog inte att jag skulle säga i början. Första säsongen är underhållande, men knappast det bästa jag sett på TV. TV-serien har sedan dess utvecklats till en väldigt varm och efterlängtad serie för mig. Det beror framför allt på dess fyra stjärnor som alla genomgår starka karaktärsutvecklingar. I centrum har vi Kimmy Schmidt - kidnappningsoffret som i seriens sista avsnitt vågar konfrontera sin mamma och släppa fram alla undantryckta känslor. Vi har Tituss - drömmaren som i slutändan vågar satsa både på kärleken och sin karriär. Lillian, som är mer än bara en rolig sidofigor - hon blir allas vår hjältinna när hon får spendera sina dagar med att gasta åt hipsters på tunnelbanan. Sist men inte minst har vi Jacqueline, den ursprungligen ytliga och nagelfararen som till slut öppnar upp sitt hjärta och vågar stå på egna ben.
 
Jag skrattar högt åt alla bisarra anspelningar på dagens samhälle. Det är ju vad serien gör bäst och utan att försöka uppnå en slags finess - det är raka rör som gäller! Trump, me too, gentrifiering - ja, praktiskt taget alla dagsaktuella ämnen förs på tal i en humoristisk anda. Humorn behöver inte alltid vara subtil eller ha klass för att gå hem hos tittaren - den kan ibland lika gärna vara gapig, övertydlig och pinsam.
 
Det blir en hjärtlig och värmande avslutning vi får där inga trådar hänger lösa och utan att det känns som ett hastverk. De sex avsnitt som släpptes i fredags rundar perfekt av denna renodlade komediserie som är omöjlig att inte bli charmad av. Det känns oerhört synd att serien vinkar hej då just när den blir som bäst, men kanske just därför är det dags att släppa taget så att den får bevaras som ett perfekt litet komedistycke.
 
Kommer du att sakna Kimmy?
 
© Netflix

Sex Education: säsong 1

 
Titel: Sex Education
År: 2019
Genre: Feel-good, komedi, drama
Antal avsnitt: 8 á ca 45-50 min
Streamas på: Netflix
 
Vad handlar serien om?
Sex Education är en brittisk, Netflix originalserie med feel-good-tema som släpptes för en vecka sedan. Huvudkaraktären Otis är 16 år och bor ensam med sin mamma som arbetar som sexterapeut. Till följd av en slumpmässig händelse startar Otis en sexrådgivning för sina jämnåriga skolkamrater, tillsammans med en klasskamrat vid namn Maeve. 
 
 
Min spoilerfria recension:
Jag visste i samma ögonblick som jag såg trailern att det här skulle vara en serie helt i min smak. Jag skulle inte säga att jag har en naturlig dragning till feel-good, utan oftare faller jag nog snarare för typiska draman med lite mörka undertoner, men vad ska man säga - ibland klickar det bara. 
 
Jag fullkomligt älskar Sex Education! Den var till och med bättre än förväntat. Det jag är allra mest upprymd över är karaktärerna. Dessa karaktärer är oerhört intressanta, med diverse quirky egenskaper. Har sett att många har Otis som favoritkaraktär och det är inget jag sätter mig emot - han är trots allt seriens absoluta huvudkaraktär - men min favorit är helt klart Maeve! Jösses, vilken stark karaktär. Hon driver hela serien framåt, skulle jag säga. Trots det rosafärgade håret och den vassa attityden hon begagnar sig av är hon allt annat än en stereotyp. Hon besitter en godhet och en dold kärlek till livet. Hon är både en drömmare och en handlingskraftig person på samma gång. Ständigt får hon hantera konsekvenser av saker som inte är hennes fel och ändå håller hon sig på rätt kurs. Som sagt, jag älskar Maeve.
 
 
Otis vän Eric (åh, Eric!) är också en favorit. Otis mamma, spelad av Anderson, är väldigt cool men jag tycker att Gillian ofta lyckas med att få sina karaktärer ganska distanserade från mig som tittare. Som att hon är där, men ändå inte? Troligtvis är jag ensam om att tycka så. Missförstå mig inte: hon är fantastisk och likväl skicklig i sitt skådespeleri. 
 
Sist men inte minst så måste jag tokhylla de fantastiska miljöer som serien utspelar sig i! Herregud. Det ska föreställa någonstans i England men VAR de befinner sig kommer aldrig fram. Skolan heter Moordale och enligt mina googlingar är det också namnet på den fiktiva staden i serien. Jag har lyckats få fram att serien i själva verket är inspelad i Wales, Cardiff och Newport. Skolområdet är University of South Wales tidigare Caerleon Campus. Jag vill tro att om man växer upp i dessa miljöer kan man omöjligt ha några bekymmer, men denna uppfattning motbevisar serien starkt.
 
Jag är så himla pepp på en säsong 2! För visst måste det bli en säsong 2, eller vad säger ni?
 
En avslutande notis om Adam Groff (VARNING för spoilers):
 
JAG VISSTE ATT ADAM ÄR GAY & ATT HAN GILLAR ERIC. Ända från första avsnittet - då Adam drabbas av erektionsproblem - tänker jag att han definitivt är gay. När vi ser får se honom trakassera Eric, som är en otroligt flamboyant person och till 100 % öppet gay, tänker jag direkt att han egentligen är het på honom. Var det någon av er som tänkte samma sak? Did we see it coming or what?!
 
Bildkälla/Image source: IMDB

De dagar som blommorna blommar

Bildkälla: SVT
 
1 januari släpptes alla tre avsnitt av miniserien "De dagar som blommorna blommar" där manus är skrivet av Jonas Gardell. Här kommer recensionen. 
 
Överlag är det här en känslosam och tämligen dyster skildring av tre olika familjer i livets olika skeden. Vi får följa tre pojkar som bor grannar med varandra i ett radhusområde i en Stockholmsförort på 70-talet. Efter avstampet i 70-talet kastas vi till olika årtal, däribland 1989 och 1994 samt vad som får antas vara nutid. Pojkarna har växt upp och hanterar nu efterföljderna av sin uppväxt. Det är ett evigt hoppande mellan alla årtal och stundtals kan det kännas svårt att hålla reda på vem som är hur gammal i vilket årtionde. Det hela reder dock ut sig ganska snyggt. Som jag inledningsvis sa är det en känslosam serie vi har att göra med och den har verkligen Gardells touch med vacker musik och religiösa associationer. Jag tycker att seriens styrka ligger i 70-talsskildringen, men det övriga är också intressant. Tyvärr känns det som att fokus skiftar totalt i det tredje avsnittet med en utdragen scen som känns lösryckt ur seriens övriga sammanhang. Jag vill inte spoila men ni som har sett serien kan nog ana vilken katastrof jag syftar på i det tredje avsnittet. Det är övergjort. Det hade inte behövt visas på ett så brutalt vis. Annars tycker jag att serien är sevärd med sina nostalgivibbar och skildringen av livstragedier.
 
Passa på att titta medan den ligger ute på SVT Play fram till 6 februari! 
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype