Hur bra är "A Very English Scandal"?

Jag har tidigare skrivit om A Very English Scandal och efter att nu ha avslutat miniserien i tre delar kommer här en recension. 
 
I en universitetskurs jag tog fick vi lära oss att en bra berättelse utgörs av en jämn match mellan två sidor. Om man exempelvis uppfattar den ena sidan som "rätt"/god och den andra sidan som tydligt ond, kanske gränserna blir mer luddiga ju mer av handlingen som förflyter. Plötsligt framstår det som att båda sidor har legitima skäl för sina ageranden.
 
© BBC/Blueprint Television Ltd
 
Utifrån den här mallen är A Very English Scandal ett klockrent exempel på en väl berättad historia. Här får vi en inblick i 60- och 70-talssamhällets gammalmodiga syn på homosexualitet. Vi får även se förhållandet mellan fattig och rik, priviligerad och negligerad, utbildad och outbildad. Det faller sig naturligt att sympatisera med den utbildade, intelligenta, socialt begåvade och högt aktade Jeremy Thorpe. Norman Scott å andra sidan, är en oerhört osympatisk och småsint man utan varken titel eller bedrifter att stoltsera med. Trots Norman Scotts alla personliga brister blir det snart ändå svårt att bortse från hans undergivna ställning gentemot Jeremy Thorpe, som oavsett anledning kan nyttja sina kontakter för alla tänkbara tjänster. Det går så långt att han kan konspirera om ett mord på den vanvettiga Norman Scott.
 
Jag vet inte mer om verklighetens Jeremy Thorpe och Norman Scott än vad serien förtäljer. För att inte spoila något för er som inte har sett serien ska jag låta bli att säga mer än så, men utifrån serien att döma kan Jeremy sannerligen inte ha ett rent samvete. Något som mot slutet väger upp den falnande sympatin för Jeremy, är när han berättar om de män som homosexuella kan möta på gatan - t.ex. gå hem från en klubb tillsammans med. På ett kort ögonblick intensifieras således komplexiteten i dessa två karaktärers livsöden ännu en gång. Det är en mästerlig berättarteknik.
 
© BBC/Blueprint Television Ltd, fotograf: Sophie Mutevelian
 
Hugh Grant är exceptionell i sin roll som den forne politiske ledaren och Ben Whishaw gör en otäckt bra tolkning av Norman Scott. Det är i sin helhet en kanske något utdragen men likafullt intressant historia som berättas i A Very English Scandal. Det är en miniserie väl värd att se, särskilt för dig som har ett intresse för vår historia i närtid.

Mozart in the Jungle - min rankning av säsong 1-4

Nu när jag har avslutat säsong fyra av Mozart in the Jungle tänkte jag ranka serien från sämsta till bästa säsong. Det är nämligen så att serien nyligen blivit nedlagd och därför kommer jag här också att skriva mina tankar om den fjärde säsongen som en avslutande säsong. Tomheten när en serie plötsligt läggs ner är alltid påtaglig. Med en så hjärtvärmande och annorlunda serie som Mozart in the Jungle känns det extra hårt. 
 
Jag har undvikit stora spoilers så att även ni som inte har sett serien ska kunna läsa utan att avgörande saker avslöjas (se recensionerna som små trailers i skriftligt format). Vill du se serien finns den bland annat på Viaplay och Amazon Prime Video. Fun fact: Jag upptäckte att en av skaparna är en Coppola, nämligen Roman Coppola.
 
 
Säsong två
Det är svårt för mig att bestämma mig om det är rätt att placera säsong två sist, men genom uteslutningsmetoden blir så fallet. Det är visserligen länge sedan jag såg den andra säsongen, men eftersom jag faktiskt knappt minns någonting alls ser jag det som ett ganska dåligt tecken. Jag minns till exempel den första säsongen mycket tydligare. Jag minns att en dispyt bryter ut mellan styrelsen och orkestern och det dramat är verkligen en "downer". Samtidigt ska du som läser detta ha i åtanke att ingen säsong är dålig och jag rankar bara säsongerna i förhållande till varandra, inget annat.
 
 
Säsong ett
När jag skriver den här listan känner jag att jag skulle behöva se om de två första säsongerna, eftersom det var så länge sedan jag såg dem. Så som jag minns det är säsong ett en stark serieintroduktion som blandar spännande sexuella förbindelser med en hänförande introduktion till den klassiska musikens värld. Jag kan tänka mig att säsong ett till stor del efterlever boken. En minnesvärd scen är när orkestern spelar utan att egentligen spela, i avsnittet Silent Symphony.
 
 
Säsong fyra
Säsong fyra står inte ut så mycket avsnittmässigt, men för att nämna ett undantag: avsnittet med tebjudningsceremonin är ett av de avsnitt som står ut mest i hela serien. Det jag gillar med säsong fyra är att det är en jämn kvalitet bland avsnitten. Vi får även följa förhållandet mellan två personer som är några av seriens mest älskvärda. Vi får även reda på mer om Haileys bakgrund och följa hennes nya karriärbana. Förhållandena i serien möter prövningar medan karaktärerna utvecklas till sina mest fullfjädrade jag. Det är inte bara säsongens utan hela seriens avslutning vi får bevittna och eftersom man vid tidpunkten för produktionen inte visste att serien skulle bli nedlagd finns det risk för en cliffhanger. Tyvärr måste jag säga att det blir något av en cliffhanger men inte så illa att man inte kan gå vidare. Jag tycker att finalavsnittet är bland de bästa i serien, eftersom huvudkaraktärerna når en slags kulmen i sin utveckling. Hade serien fortsatt skulle det innebära att karaktärerna skulle vara tvungna att hantera sina nya "livsöden".
 
 
Säsong tre
Otroligt nog påbörjade jag den här listan med att placera säsong fyra i toppen. Medan jag skrev och tittade tillbaka på avsnitten insåg jag att säsong tre i mitt tycke är starkare. Det är spännande att följa karaktärerna i Italien och Rodrigos intensiva sessioner med La Fiamma. En annan anledning till att jag placerar säsong tre i den absoluta toppen är för att vi introduceras till Rodrigos "hallucinationer" av Mozart m.fl. Även om det finns tråkigare inslag i form av orkesterns strejk så tycker jag att det är en stark säsong rakt igenom. Det är definitivt den mest minnesvärda säsongen, bland annat eftersom den utspelar sig både i Italien och i New York. Hailey upptäcker även sina färdigheter som dirigent och en spirande romans påbörjas mellan två människor som jag håller hemliga, eftersom jag inte vill spoila för mycket. Här finns även ett av mina absoluta favoritavsnitt med, nämligen konserten i fängelset. Det är en harmoniskt och musikfyllt avsnitt som ger utrymme för eftertanke. Säsong tre är den mest känsloladdade säsongen och därför rankar jag den allra högst!
 
Bildkälla/Image source: ceeyoutea, folie-atwo, oscarspoe, gael-garcia.

Tankar om Riverdale s2 - vilken karaktär har utvecklats mest?

I det här inlägget tänkte jag samla mina tankar om säsong två av Riverdale, genom att kommentera de främsta karaktärerna i serien. Jag skulle kunna kommentera varje karaktär i Riverdale men det finns det inte utrymme till. Personer som Reggie, Penelope & Claudius, Sierra, Josie, Chic, Moose och Sweet Pea lämnas därför utan kommentarer. Här fokuserar jag i stället på de främsta personerna i serien. I kommentarerna vill jag gärna höra om era åsikter om säsong två och era förväntningar på den tredje säsongen.
 
Archie Andrews
Irritationen för Archies ständigt ogenomtänkta agerande eskalerar någonstans i mitten av den andra säsongen, eller kanske är det ännu senare. Därefter tar det hela en efterlängtad vändning: Archie börjar ta parti för sin far mot Hiram. Där och då finner Archie sin förnuftiga röst. ÄNTLIGEN. Att Archie är huvudperson i den här serien är ett mysterium för det skulle lika väl kunna vara Betty Coopers serie.
 
 
Betty Cooper
Aaah, Betty Cooper - crème-de-la-crème i Riverdale. Vad hade Riverdale varit utan allas vår mästerdetektiv? Även om det ibland blir uttjatat med det där "mörkret" inuti henne är hela situationen med den förlorade sonen som återvänder (Chic) en soppa som skapar en helt fantastisk intrig. Spänningarna inom familjen Cooper är något jag tycker håller upp säsong två.
 
Jughead Jones
Jag har pendlat mellan att vara irriterad på Jugheads ofta väldigt känslomässiga beslut (typ att låta sig själv bli misshandlad av Ghoulies) och att fullkomligt älska hans patos. Det jag gillar är att han är en rebell som tar hand om sina närmsta och står upp mot maktgalna män. Dessutom är han och Betty det sötaste paret ever, och extra kul är det att skådespelarna är tillsammans i verkligheten! Jag tycker att Jughead får en värdig upprättelse i säsingsfinalen.
 
 
Veronica
Trots intrigerna på hemmaplan känns det som att Veronica har fått stå i skymundan den här säsongen. Hon har inte fått vara sitt allra mest sassy jag, utan det har mest handlat om att hon har valt att lita på föräldrarna, för att därefter ge dem ultimatum och sen litat på dem, om och om igen. Jag tycker att hon gör rätt i att till sist dissa sin pappa (duh) och hon och Hermione borde forma en allians mot honom. 
 
Alice Cooper
Förutom det konstiga faktum att Alice är med i skolpjäsen har hon en annars lysande säsong. Även om jag alltid har gillat henne har hon blivit en omtyckt karaktär i säsong två. Hon lyckas vara cool, badass och omhändertagande på samma gång. Hennes blommande kärlek till FP är mitt största ship i serien, no doubt. Name a better couple, liksom. Okej, Bughead kanske.
 
FP Jones
Pappornas pappa. I säsong ett var FP Jones ett ärkesvin som aldrig tog rätt beslut. Under större delen av säsong två har han varit nykter och dessutom tagit mogna beslut - för det mesta. Det har varit en fröjd att följa hans utveckling och hans alltmer förstärkta band till sin son Jughead. Dessutom är han den verkliga godbiten i serien. 
 
Hermione
Efter att Archie blivit kontaktad av en FBI-agent att mata med info om Hiram Lodges affärer blir han plötsligt ivägförd till en skog. Där tror man att han ska möta Hiram Lodge - men icke. I stället står chefen där, Hermione, och berättar för Archie att han har klarat sitt test; FBI-agenten var bara en bluff för att se om Archie skulle svika familjen Lodge. Där och då tror man att Hermione är hjärnan bakom de sluga planer som förs fram av Hiram. Det visar sig sen att det snarare är som man först trodde, nämligen att Hiram är den som styr Hermione. Synd, men det är samtidigt mer trovärdigt så. Hermione har framstått som ganska vass under säsongen men tyvärr har hon överskuggats av Hiram. Dessutom anar man hela tiden att hon är mer god än vad hon framstår som. Hon vill nog egentligen göra det rätta, men Hiram manipulerar henne. Det blir bland annat tydligt under en konfrontation som Veronica har med sin mamma.
 
Hiram Lodge
Hiram är superskurken som Riverdale behöver. Hans motiv kan ibland verka lite oklara men man får ha i åtanke att han är en maffiamedlem som försöker samla makt i Riverdale för att hävda sig bland de övriga maffiamedlemmarna, särskilt efter mordet på Papa Poutine. Hiram framstår som ond men ändå spännande i början av säsongen men mot slutet är det omöjligt att inte hata honom från djupet av ens hjärta - speciellt med tanke på säsongsfinalen.
 
 
 
Cheryl Blossom
Cheryl har nästan alltid varit en karaktär som till synes verkar vilja skapa kaos och därför kan man lätt irritera sig på henne. Intressant nog har hon alltid haft en moralisk kompass som gör att man sympatiserar med henne. Under säsong två har hon verkligen utvecklats till att bli en ytterst god person och till och med en hjältinna. Sättet hon hanterar situationen med sin förskräckliga mamma på är on point. Dessutom är det fascinerande att följa hennes utveckling inom kärlek. Föga anar vi att hon ska hitta kärleken i säsongens nya tillskott: Toni Topaz. I nästa säsong kommer vi få se hur Cheryl hanterar sitt nya medlemskap i Serpents.
 
Toni Topaz
Wow, visst stör vi oss rejält på Toni i början? Hon verkar innebära trubbel, särskilt mellan Jughead och Betty. Turligt nog väljer skaparna att avstyra dramat och gör Toni till en sympatisk person som finner kärleken i Cheryl Blossom. Det är ett av seriens smartaste drag.
 
Fred Andrews
Stackars Fred - när han inte är intet ont anande är han i stället en bricka i någon annans spel. Han är verkligen rösten för det goda i den här serien och det blir framförallt tydligt i säsongsfinalen då han bjuder hem Serpents på bacon. Kärlek till den godhjärtade Fred Andrews som är en välbehövlig motpol i all den ondska som florerar i denna mörka serie.
 
Kevin
Förr kunde jag tycka att Kevin skulle ta mer plats men nu har vi fått in så många karaktärer att det känns överflödigt att göra hans roll större. Han framstår nämligen inte lika färgstark som i början i mitt tycke. Hans spirande romans med Moose däremot - det är en kärlekshistoria jag kan tänka mig att följa. 
 
 
Helhetsmässigt tycker jag att det har varit en helt fantastisk säsong. I början var jag tveksam och visserligen är mycket urspårat, men samtidigt är det ju vad som gör att man sitter klistrad framför skärmen varje vecka. Jag tycker att Riverdale är spännande och jag ser fram emot en tredje säsong.
 
Vad tycker ni?
 
fyyeahriverdale, ludi-lin, fyeahriverdale, fyeahriverdale.
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype