Master of None: Recension av säsong 2

 
Idag går jag rätt på sak och undabeder därmed vänligen den som inte vill bli spoilad från att läsa inlägget.
 
Överlag tycker jag att säsong 2 var bättre än säsong 1. Det var mer som hände och jag gillade aldrig Devs flickvän Rachel särskilt mycket. Även om säsong 2 hade några dippar så tyckte jag om att titta på alla avsnitten. Det var bara något enstaka avsnitt som var lite tristare än övriga, men jag minns knappt vilket det var. Mina favoritavsnitt var nummer 2 och 9. Då satt jag nämligen och skrattade åt många saker med Italien som jag mindes från min tid där. Dev har verkligen rätt i att man säger allora hela hela tiden.  Jag uppskattade även de små referenserna senare i säsongen, med den italienska musiken och hur italienarna kommunicerar med händerna. Varje liten gest har faktiskt en innebörd, man rör inte inte händerna på måfå. Det finns nästan ett helt teckenspråk!
 
Jag avskydde karaktären Chef Jeff så det var skönt att han åkte dit i slutet av säsongen. I knew he was a perv, sa någon och I agree. Annat var det med karaktären Francesca. Även om jag inte riktigt fann Dev och Francescas kemi helt övertygande så var hon som person väldigt intressant. Jag har faktiskt fått en ny woman-crush och det beror nog på hennes sagolika utseende. Hon måste vara en av de vackraste kvinnor jag har sett! Typiskt stora italienska ögon. Det känns som att alla italienskor jag mötte nere i Italien hade stora ögon såsom Francesca. Kort sagt: Master of Nones comeback gjorde ett gott intryck. Extra kudos för att serien återgav det italienska livet på ett osedvanligt träffande sätt. Det fick mig att sakna Italien på ett sätt som jag har svårt att beskriva. Stupendo.
 
 
Bildkällor/Image sources: gael-garciacruzmylene
TV - TV-serie - TV-series - italy - master of none - netflix - original series - recension - review - season 2 - season two - serie - serieblogg - serier - serierecension - säsong 2 - säsong två - tv-serier - tv-show

Riverdale: Recension av säsong 1

 
Kort info om serien:
Titel: Riverdale (2017)
Genre: Kriminaldrama, mystik
Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, Cole Sprouse, Marisol Nichols, Luke Perry m.fl.
Handling: En annorlunda tolkning av seriefiguren Archie från Archie Comics. Här får vi följa intrigerna i den lilla staden Riverdale, där invånarna bär på mörka hemligheter. 
Antal säsonger: 1, men serien är förnyad för en andra säsong.
 
Spoilerfri recension
Jag var helt övertygad om att Riverdale skulle vara en serie i min smak. Innan premiären läste jag på ganska mycket om vilken typ av stämning som skulle kunna tänkas prägla serien, så jag hade en föraning om hur mörk och annorlunda konceptet skulle bli. Jag har själv aldrig läst Archie Comics men jag har förstått att TV-serien är väldigt mycket mörkare än den mer lättsamma seriestrippen. Ett mord har skett i den till synes fridfulla staden Riverdale - det är utgångspunkten i det allra första avsnittet. Utan att spoila handlingen vill jag säga att serien passar dig som gillar ungdomsserier med en hel massa drama. Det är givetvis en hel uppsättning av övermänskligt vackra människor som spelar karaktärerna, som det ju brukar vara i ungdomsserier. Typiskt sett är inte ungdomsserier den typ av serier jag dras till, utan det måste finnas någon unikt som gör att jag blir lockad. Uppenbarligen hade Riverdale en sådan dragningskraft och jag har inte blivit besviken. Till skillnad från vissa andra åsikter har jag inte tröttnat en enda gång, utan jag tycker att varje avsnitt har varit spännande och drivit handlingen framåt i ett tillfredsställande tempo. Det har alltid funnits en rad frågor som man vill få besvarade efter varje avsnitt. Jag tycker att skådespelarinsatserna är varierande, men mina favoritkaraktärer är Betty Cooper och Jughead. Bettys mamma är också en intressant figur. Man kan enkelt konstatera att det är kvinnorna som till stor del bär upp den här serien, även om Jugheads pappa FP har bidragit till att höja insatserna hos killarna i slutet av säsongen.
 
Recension med spoilers
Vilken himla åktur Riverdale bjöd på alltså! Det näst sista avsnittet var ju olidligt spännande och det sista avsnittet var väldigt sorgligt i och med Cheryls självmordsförsök och så vidare. Det var föga förvånande ingen mindre än Jason Blossoms pappa Clifford som låg bakom mordet på sin egen son. Att han skulle vara heroin-langare var dock förvånande och oväntat mörkt. Givetvis lämnade säsongsfinalen en rad olika frågor obesvarade, så det finns definitivt ett begär hos mig som tittare att titta på nästa säsong. Jag måste säga att Polly tyvärr är en karaktär jag stör mig på och jag är intresserad av att se hur hennes utveckling kommer te sig. Jag får inte riktigt ihop vem hon är som person. 
 
En bit med Riverdale som jag tycker är extra värd att hylla är vänskapsförhållandena. Det är en bra dynamik hos karaktärerna tycker jag, och det mesta är trovärdigt vad gäller vänskaperna. Låt oss bortse från att Archie är en liten jobbig casanova. Det här med att han vill hålla på med musik är ganska tråkigt också - fråga mig inte varför. Just nu hoppas jag att hans pappa överlever den där hemska cliffhangern då han blev skjuten. Hade Archie inte sprungit fram mot honom hade han kanske inte blivit skjuten från första början... Några andra intressanta storys är Jughead och Hiram Lodge. Jughead blev basically invigd i Serpents framför ögonen på Betty och jag förstår hennes oro, samtidigt som händelsen går väldigt bra ihop med hans storyline och hur han praktiskt taget slits mellan två världar - en där han inte tror att han hör hemma och en med vilken han alltid har identifierat sig. Så himla spännade! Angående Hiram Lodge så ser jag fram emot att få ett ansikte på denna mystiska karaktär som har varit närvarande under hela säsong ett utan att ens dyka upp.
 
Bildkälla: Frida
TV - TV-serie - TV-series - archie - archie comics - netflix - review - riverdale - season 1 - season one - serie - serieblogg - serier - serierecension - seriereflektioner - säsong 1 - säsong ett - the cw - tv-serier - tv-show

Recension: Girlboss, säsong 1

 
Girlboss var en serie jag inte hade tänkt se. Aldrig i livet, typ. När jag på förhand vet att en serie inte kommer passa mig, varför ens försöka? Så lät mina tankar innan min vän satte igång det första avsnittet när vi var nere i Spanien. Jag tänkte att jag lika väl kunde titta, och vet ni vad? Jag tyckte faktiskt att serien var helt okej! Nej, inte bara okej, jag tyckte faktiskt att den var bra! 
 
Girlboss har mött en del kritik ute bland recensenterna och jag förstår faktiskt inte helt varför. Många har skrivit att huvudpersonen Sophia är irriterande men jag fann henne förvånansvärt icke-irriterande! Det enda negativa var att hon var jätteelak mot sin vän en gång (dvs överlag lite väl otacksam mot de som vill hjälpa henne) men man får inte glömma att serien baseras på Nasty Gal-grundaren Sophia Amorusos eget liv. Riktiga människor har brister, och jag tycker det är skönt när en serie inte försöker framställa huvudkaraktären som ofelbar. Jag ser hellre en riktig story än en som blivit tillfixad till perfektion.
 
Jag skulle säga att Girlboss passar dig som vill ha ett mysigt projekt som bara ger underhållning utan att sätta press på dig som tittare. Du behöver inte klura ut några mystiska omständigheter eller snåras in i flaska förhoppningar. Girlboss är en mysig serie som jag faktiskt rekommenderar. Ibland ska man verkligen inte lyssna för mycket på sina egna förutfattade meningar. Kritikernas röster behöver inte heller alltid överensstämma med dina egna tankar - och det är okej! 
 
Bildkälla/Image source: Elle
 
TV - TV-serie - TV-series - girlboss - nasty gal - netflix - original series - recension - review - serie - serieblogg - serier - serierecension - seriereflektioner - sophia amoruso - tv-serier - tv-show