The Crown - recension av säsong 2

Oaktat det politiska världsläget och andra tråkiga händelser under 2017 har det varit ett fantastiskt serieår! På ett personligt plan har det definitivt varit det bästa, då jag har hunnit med att se mycket och hittat nya favoriter. Hur har serieåret 2017 varit enligt er?
 
 
Nu är det dags för mig att recensera säsong 2 av The Crown - Netflixs påkostade serie om drottning Elizabeth II:s tid i kungahuset i England. Trots att hon utgör frontfiguren i dramat är handlingen sällan helt inriktad på henne. Det är förvånansvärt nog bara positivt! Serien är på så vis inte bara en biografi, utan ett dokument över viktiga historiska händelser i vår moderna tid. Det tog mig tre dagar innan jul att se de tio avsnitten.
 
Den första säsongen var fylld av vackra kostymer, introduktioner till bekanta ansikten och en rad intressanta politiska händelser under Winston Churchills sista år som premiärminister. I säsong två höjs nivån en aning och till skillnad från många andra recensenter som placerar den nya säsongen i jämnhöjd med den första säsongen, vill jag påstå att serien blir snäppet bättre den här gången. Förvisso präglas The Crown av en viss opersonlighet, genom att vi aldrig riktigt får komma nära dess karaktärer. Jag tycker dock inte att det stämmer för den andra säsongen, utan nu får vi äntligen veta mer om frontfigurerna som tilltalade oss redan från början. Inte nog med att vi får en gedigen tillbakablick till prins Philips barndom - vi får även se hur prinsessan Margaret hanterar förlusten av sin livs kärlek och förkovrar sig i ett liv fyllt med dans och alkohol. 
 
 
Prins Philip är för det mesta en arrogant jäkel som många gånger nedvärderar och förnedrar Elizabeth. Trots det besitter han onekligen en charm som gör att han blir omöjlig att helt avfärda. Det kommer under säsongen fram att han hade en synnerligen tuff barndom, vilket säkert till stor del förklarar hans beteende. Ändå är han så fin när han i slutet förklarar sin trohet till Elizabeth. Snacka om att deras komplexa förhållande framställs på en dynamiskt och intresseväckande vis! 
 
Prinsessan Margarets liv är underhållande att följa och hennes romans med Tony är allt annat än ointressant. Trots att Matthew Goode är ett riktigt ögongodis fattar jag inte riktigt tycke för hans alldeles för uppblåsta karaktär. Det är inte charmigt med ett sådant förakt för omvärlden när man själv nyttjar sina privilegier för att kunna leva ett avskalat liv men ändock i rikedom. Margaret förtjänar mer respekt än vad hon får av honom, men ändå blir jag smått charmad av deras ungdomliga relation.
 
Jag tycker att varje avsnitt står ut på sitt sätt och ändå lyckas skaparna bibehålla den röda tråden från nazistskandaler till Kennedybesök till traumatiska skolår. Kennedyavsnittet är ett av säsongens bästa, men de övriga är alla av toppkvalitet. Det är med tungt hjärta jag konstaterar att det här är det sista vi ser av Claire Foy och Matt Smith, som i kommande avsnitt kommer att bli ersatta med äldre skådespelare. Det är förståeligt, men jag hoppas på en fortsatt magnifik skildring av det brittiska kungahuset.
 
 
Bildkälla/Image source: Vanity Fair

Twin Peaks: The Return - en ändlös besvikelse

 
Här kommer till slut min recension av 
Twin Peaks: The Return, eller som jag skulle vilja kalla det:
Jaha, var det så nödvändigt? 
 
SPOILERFRITT
 
Det har verkligen varit en långdragen plåga att ta sig igenom detta kolossala misstag. I mitt tycke ska det inte vara en plåga att ta sig igenom en serie, oavsett hur konstnärlig den är. Jag kallar den här återkomsten för ett misstag eftersom jag önskar att jag aldrig hade börjat titta på den. Jag menar, jag tycker att jag brukar hänga med hyfsat när jag följer en series handling men frågan är om det ens fanns någon handling att följa här. Det tar verkligen emot att vara så pessimistisk, men jag känner samtidigt ett starkt behov av att skriva av mig om min åsikt. V.ä.r.d.e.l.ö.s.t. Jag vägrar se det här som ett konstverk. Det händer aldrig att jag blir så upprörd över något jag ser på TV, men David Lynch är ett pretto som jag helt klart inte förstår. Ännu en person som blir hyllad som ett manligt geni, men vad är det egentligen han gör? Han torterar oss i 18 avsnitt, helt poänglöst, bara för att visa att han kan. Den stora illusionen han lyckas med är att få oss alla att tro att vi bevittnar något storartat. Jag är beyond provocerad. Ingen får kritisera det manliga geniet - det handlar ju bara om att man inte förstår hans komplexitet - men jag tycker faktiskt att det är viktigare än någonsin att alla får yttra sin åsikt och ifrågasätta påståenden om genialitet, som annars bara tas för givet.
 
Det gamla Twin Peaks hade hjärta och substans mitt i allt det röriga. Jag frågar mig till exempel varför Lynch ens väljer att kalla fortsättnigen för Twin Peaks, för det känns helt klart som en helt annan serie. Han passar bara på att rida på framgångsvågen från den gamla serien. 
 
 
Saker och ting som händer i början återkommer aldrig. Oändlöst många trådar hänger lösa. Några få knyts slutligen ihop i vad som ska verka som ett genialt häpnadsväckande slut, där tittare ska ifrågasätta om de verkligen har förstått innebörden. Folk har hittat förklaringar på internet om hur tidslinjer upplöses och hur allt ligger till med Judy som the mother, men jag känner bara att jag inte ens orkar lägga någon möda på att ta in det som skrivs. Jag har insett sedan runt avsnitt 8-9 att det är rent skräp jag tittar på, och den känslan har tyvärr funnits med genomgående. Den främsta anledningen till att jag vill skriva av mig om mina åsikter kring återkomsten av Twin Peaks är för att eventuellt kunna hindra någon annan att slösa bort 18 timmar av sitt liv. Ni behöver såklart inte tro mig eller ens hålla med, men jag kan inte säga något annat än att mitt betyg blir ett minusbetyg. Ha gärna i åtanke att jag älskade den gamla versionen av Twin Peaks så mycket att jag ansåg det vara min favoritserie. Kanske förstår ni Lynchs genialitet på ett helt annat sätt, men enligt mig ska det finns starkare bevis för en sådan genialitet än en revival som efter 26 års arbete ändå bara framstår som ett ointressant kaos utan någon röd tråd. Jag respekterar verkligen den som är av en annan åsikt än min, så känn dig välkommen att kommentera vad du än tycker. En mer positivt laddad åsikt vore till och med befriande att läsa.
 
Avslutande sammanfattning.
Pretentiöst skräp. En skymf mot alla inblandade. 
 
Bildkällor/Image source: IMDB.

Stranger Things 2: recension

 
Titel: Stranger Things
År: 2016-nu
Antal säsonger: 2 hittills
Genre: Drama, fantasy, horror
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Wimona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Natalia Dyer, Charlie Heaton, Joe Keery, Noah Schnapp, Sadie Sink m.fl.
Betyg på IMDB: 8.9/10
Mitt betyg på säsong två: 9/10 (säsong ett 8/10)
 
Jag finner Stranger Things 2 snäppet bättre än säsong ett. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför: till en början tänker jag att det är på grund av en mer utspridd karaktärsutveckling och nya dimensioner hos dem vi lärde känna under den första säsongen. Sen slår det mig att det kanske inte alls är så. Sen kastas jag tillbaka till den första känslan om att jo, så är det. 
 
 
I den första säsongen får vi knappt se Will, så det är givet att hans karaktär får mer utrymme att utvecklas nu. Vi introduceras även till mamma Joyces kärleksintresse Bob, spelad av Hobbit-Sam. Även han får en rättvis utveckling under säsongens gång. Mest av alla utvecklas karaktären Jim Hopper, tycker jag. I den första säsongen är han genomgående skeptisk, för att den här gången acceptera allt övernaturligt på en gång. Det finaste av allt är hans faderliga relation till Eleven (eller ska man säga Jane?) som tydligt är en välbehövlig roll för honom att axla efter att ha gått igenom tragiken av att förlora ett barn, en gång i tiden. Eleven själv har blivit mer badass. I den första säsongen genomgår hon helt klart den största av karaktärsutvecklingar i serien - det hela mynnar ut i att hon finner krafter inombords till att lyckas rädda alla sina vänner. Den här gången anammar hon än mer kraft genom att av sin syster lära sig att använda ilska som bränsle. 
 
'
Jonathan, däremot, får som karaktär stå mer i skuggan den här gången. Jag tyckte att hans karaktär var intressant förra säsongen - inte lika intressant den här gången, tyvärr. Inte heller Nancy är så värst intressant. Det de gör för Barbaras skull är däremot en fin story. Steve å andra sidan, är den mest intressanta i denna kärlekstriangel. Att han i slutet blir som en bror för Dustin också är en smart och tillfredsställande karaktärsutveckling. Vi kommer förmodligen att få se mer av kärlekstriangeln i kommande avsnitt.
 
 
Karaktären Max är en besvikelse då hon tyvärr reduceras till ett romantiskt objekt. Genom relationen till sin vedervärdiga bror får hon uppvisa sina mer kickass-egenskaper, men det sker liksom som i förbifarten och förblir något knappt väsentligt. Förhoppningsvis kommer Max och Billy bli mer komplexa karaktärer i framtida säsonger. Det är som att det sker ett försök av att skapa en del hos Billy som tittare kan sympatisera med, utan att det ens är i närheten av att lyckas.
 
 
I slutändan är det frälsaren Eleven som kommer till undsättning. Värdigt och oundvikligt blir hon den som räddar världen. Det hela avslutas med en supersentimental skoldans, fylld av ungdomlig kärlek, som får mina tårkanaler att öppna sig liksom ett skyfall.
 
Vet ni vad? Det planeras bli hela fem säsonger av succéserien. Vad tycker ni om det? Jag vill även slänga ur mig att jag tror att Millie Bobby Brown och Finn Wolfhard kommer bli våra nästa stora stjärnor.
 
Karaktären Billy ser ganska annorlunda ut i verkligheten!
 
Bildkällor/Image sources: nyheter24, IMDB
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype