År: 2016

Genre: Drama, mysterium, sci-fi

Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker m.fl.

Betyg på IMDB: 8/10

Mitt betyg: 8/10

 

 

12 stycken rymdfarkoster placerar sig utspritt över jorden. Den dramatiska händelsen leder till en snabb rekrytering av de mest intelligenta forskarna i USA, däribland språkforskaren Louise. Louise kallas in för att avkoda och forma en kommunikation med besökarna för att förstå intentionerna bakom visiten. 

Ett annorlunda mysterium som handlar mindre om rymdvarelser och mer om mänskligheten. Ett sci-fi-drama som undviker flådiga effekter till förmån för existentiella frågor. Så skulle jag beskriva Arrival. Förlåt för den något svamliga recensionen nedan, men jag kan inte riktigt sätta fingret på filmens essens.

 

Även om det är ett hisnande möte mellan aliens och människor, är filmen sin helhet ett avskalat koncept med endast ett par personer i fokus. De personer jag pratar om är huvudrollen Louise spelad av Amy Adams, henne kollega Ian, det till i början okända barnet, översten Colonel och den irriterande och bångstyrige agent Halpern som jag inte får ett riktigt grepp om under hela filmen. Han är där för att skapa ett visst motstånd, men han utgör aldrig något verkligt hot. Detsamma gäller för översten jag hela tiden tror ska bli "ond", men som aldrig tippar över gränsen. Trots dessa diffusa karaktärer, upprätthåller filmen hos mig en nyfikenhet och fascination på gränsen till förskräckelse, hela vägen in i mål. Förutom de personer jag just nämnt som närvarande genom handlingen har vi därtill två odefinierbara utomjordiska besökare. Under en lång tid är det svårt att avgöra om deras intentioner är goda, men till sist är det som om en oförklarlig känsla av tillit infinner sig. Här utgör Louise en förtrogen ledsagare som guidar oss till att lita på varelserna.

 

Arrival är i sin helhet som poesi uttryckt i bildspråk. Lingvisten Louises entusiasm inför att föra en dialog med de nyanlända är dragplåstret. Genomgående lyckas regissören Denis Villeneuve frammana en kuslig spänning som kryper längs ryggraden. Känslan grundar sig i ovissheten om besökarna menar väl eller inte, vilket förmedlas delikat i de svettiga möten som sker mellan människa och rymdvarelse.

 

Det jag vill framföra om slutet, utan att för den delen spoila, är att det är ett slut jag är nöjd med. Se Arrival om du inte är rädd för att utmana dina tankar om tid och rum, och vår plats i universum.

 

 

Arrival lyckas frambringa frågor som behandlar både liv i yttre rymden blandat med hur vi människor hanterar kritiska situationer och nya möten. Syftet med besöket: att varelserna kommer att behöva människors hjälp om 3000 år avhandlas inte mer än så - i en enda förnimmad mening. Ett språkligt utbyte sker för att försäkra en allians inför detta framtidsscenario, som visar sig inträffa parallellt tidsmässigt. Liksom i Interstellar uppenbaras tiden som en cirkulär dimension, vanligtvis dold för det mänskliga medvetandet. Det mest fascinerande är insikten om att det, åtminstone i filmens värld, är möjligt att vid ett hypotetiskt alienbesök utveckla en kommunikationsform, som i grund och botten bara är ett annat språk. Att det skulle vara möjligt för ett sådant annat språk att öppna det mänskliga medvetandet till förmågor långt bortom vår fantasi, är en minst sagt hänförande tanke. Vad syftet är med att endast ge Louise förmågan att se sitt liv från början till slut är inte helt klarlagt. Tanken är väl att hon är den som kan sprida kunskapen om heptapodernas kommunikationssätt. En känsla av sorg genomsyrar filmen och kulminerar i slutet. Det enda som stör mig lite är att jag är osäker på vad det är jag egentligen sörjer. Är det något dåligt att få reda på hela sitt liv på en gång? Jag tycker att Louise sköter det exceptionellt.

 

Bildkälla/Image source: IMDB, blueeyedstark.