Filmrecension: Dunkirk
Christopher Nolan skapade Dunkirk för att upplevas på bioduken (ett stycke värt att läsa)
Trots att det här är en film jag har väntat på i evigheter (läs här) så var det ett väldigt spontant beslut ett se filmen på bio under dess allra första premiärdag den 19 juli (på min namnsdag till och med). Oh boy, vad jag är glad över att jag gjorde det! Det visade sig nämligen att Malmös stora biosalong Royal är en av tre biografer i Sverige som har möjlighet att visa filmen med 70 mm-projektorer! Det innebär att det krävs en erfaren biografmaskinist som kan sköta hela filmvisningen. Filmen är uppdelad på fem stora rullar, och under presentationen av filmen berättade biografmaskinisten att filmen var ca 4 km lång och att i varje sekund visas 24 bildrutor. Det vanliga idag är ju digital visning, då filmen finns lagrad på en hårddisk. Anledningen till att det digitala formatet trumfar analogt är den mycket mindre kostnaden det digitala visningsformatet innebär, men som nyfrälst "analogist" kan jag nu intyga hur mycket mer verkligt och äkta det gamla analoga formatet känns! Vad 70 mm-formatet gör är att utnyttja biodukens fulla bredd, vilket gör landskapsbilder mer storslagna och närbilder får mer liv. Det påstås också att filmen får mer textur, liv och kontraster och det kan jag sannerligen intyga! 70 mm-formatet försvann i Sverige i början av 90-talet men när Quentin Tarantinos The Hateful Eight (som jag också såg på bio, fast i vanligt format) kom, lånade Stockholmsbiografen Rigoletto in projektorer från USA.
Inför Christopher Nolans Dunkirk har nu SF Bio restaurerat flera av originalprojektorerna från 1959, och jag var alltså på biografen Royal i Malmö, som är en av tre biografer som nu har möjlighet att visa film med hjälp av den här tekniken. Nolan har använt IMAX-kameror i bland annat The Dark Knight och Interstellar, men valde i Dunkirk att kombinera IMAX 65 mm med traditionell 65 mm-film - något som är mycket ovanligt i filmvärlden. Källa
Jag känner mig så lyckligt lottad som fick gå på premiären och se filmen så som den var tänkt att upplevas! Om du har möjlighet vill jag vädja till dig att ta chansen att se en biofilm på ett sätt som skiljer sig från allt du är van vid.
Recension (spoilerfri)
En film olikt allt du någonsin kan förvänta dig. Så skulle jag inleda en recension av Christopher Nolans nya megarulle Dunkirk. Utan att dra ut på det hela vill jag säga att om ni har förväntningar på den här filmen kan jag lova att de kommer att infrias. Utan tvekan. Nolan gör oss inte besvikna - sedvanligt får vi en mind-blowing twist som visar sig ha funnits där under hela filmens gång. Mer än så vågar jag inte säga. 😇
Mina intryck av Dunkirk är delvis att det är ganska lite dialog. Det finns inte heller en bakgrundshistoria till det hela. Filmen skapas till stor del genom händelserna runtomkring människorna som upplever sina helt klart värsta dagar i livet. Musiken är skapad av ingen annan än legendaren Hans Zimmer (som Nolan även anlitade för soundtracket till Interstellar) och jag vill påstå att Zimmer överträffar sig själv med hästlängder i Dunkirk. Jag ville gråta under stora delar av filmen, och jag förstod där och då i biostolen att det berodde på skilda anledningar; ibland var det enbart för den vackra, plågade musiken och ibland var det för den kvävande känslan av empati för de lidande karaktärerna på duken. Oftast var det dock en kombination av nämnda orsaker som skapade en fullständigt översvallande känslostorm hos mig. Jag tror att de låtar som framkallar mest kårar är The Mole, Home, The Oil och Variation 15.
Angående skådespelarna måste det nämnas att det är en fenomenal skådespelarensemble som har samlats. Inte nog med att stjärnorna Cillian Murphy och Tom Hardy trollbinder som vanligt - nykomlingarna Fionn Whitehead och Harry Styles imponerar! Faktum är att på grund av Whiteheads överraskande få yttranden i filmen så är det faktiskt Styles som imponerar mest på mig! Jag hade verkligen inga förväntningar på honom, med tanke på att han aldrig har sysslat med seriöst skådespeleri förut, men Nolan gjorde nog rätt i att anlita honom för jag vet att jag inte var den enda som blev positivt överraskad. Han hade dessutom en mycket större roll än vad jag trodde att han skulle ha. Whitehead är ju också en ny stjärna på skådespelarhimlen, men jag vågar nog förutspå stordåd för honom.
Det är något som är så annorlunda, vackert och innerligt med Dunkirk att den enda slutsatsen jag kan dra där och då i biostolen är att jag faktiskt befinner mig bland soldaterna i krigets kaos. Dunkirk lämnar mig hänförd, överväldigad och tacksam. Tacksamheten riktar sig mot Nolan, som ger en så skarp och oförutsebar skildring av, inte bara krigets hemskheter, utan det hemska med krig överlag. Dunkirk bjuder på det jag verkligen eftersöker i en film som ämnar att skapa ett konstnärligt verk: effekt, effekt, effekt. Det blir liksom svårt att på ett presentabelt vis sammanfatta något så storslaget att det går emot själva syftet att försöka koka ihop konceptet till utvalda delar. Jag drar mig inte för att ge filmen 9.5/10. Om man ger lägre betyg vill jag påstå att man fokuserar på fel saker än vad som är tänkt. Det utmärkande med Dunkirk är inte dialogerna eller ens en specifik karaktär i sig - det är helheten, såklart. Jag skulle säga att filmens olika teman är gemenskap, livets förunderlighet, människans brister, tid, känslor och balansen mellan liv och död. Jag tycker att Nolan ofta vill poängtera att man kan välja vilken slags människa man vill vara här i livet, och det är ett budskap jag återfinner i Dunkirk. Tillsammans med noggrann filmning, excellent regi och förtrollande musik skapar Nolan filmmagi med Dunkirk. Se den, helst igår.
Bildkäla/Image source: IMDB
