År: 2014 (premiär 2015 i Sverige)

Genre: Romantisk komedi

Skådespelare: Hugh Grant, Marisa Tomei, J.K. Simmons, Allison Janney, Bella Heathcote, Steven Kaplan

Betyg på IMDB: 6.2/10

Mitt betyg: 5/10

 

En Oscarsbelönad manusförfattare tar sig motvilligt an ett jobb som lärare i konsten att författa ett manusskript på ett college på östkusten. Han möter en ensamstående mamma som vill läsa hans kurs.

 

För det första kan jag redan nu deklarera att mina förhoppningar var större än vad filmen motsvarade. Jag hade ingen stor koll på rollistan på förhand men nu i efterhand inser jag att en så högklassig ensemble kunde ha levererat så mycket bättre med ett värdigt manus. Jag skulle säga att filmens akilleshäl är just manuset.

 

Filmen verkar till en början lovande. Det byggs upp en del förväntningar i och med att huvudrollsinnehavaren Keith Michaels (Hugh Grant) hyser stora tvivel inför sig själv och dessutom saknar passion för det jobb han har åtagit sig på campus. Han fnyser åt idén att det går att lära ut skrivande och han är väldigt uppfylld av sig själv. Det blir ganska snart klart att den ensamstående mamman Holly Carpenter (Marisa Tomei) blir ett ankare för honom i den lilla småstaden. Trots att de är nära i ålder så är han långt mer omogen än vad hon är.

 

Efter ca 1/3 eller till och med halvvägs in i filmen tar det stopp. Det blir ingen fantastisk karaktärsutveckling. Relationerna svajar knappt märkbart och i slutet får Keith Michels, som dessförinnan verkat nästintill oförmögen att uppvisa ett känslospektrum, plötsligt kärlekskänslor inför Holly. Faktum är att deras relation har byggts upp till 90% som en vänskap där kärleksrelationen endast verkade kunna skymtas långt borta i horisonten. Plötsligt är det som att den lilla segelbåt de sitter i får jetmotor och kastas framåt mot denna horisont och plötsligt befinner de sig vid linjen, utan någon närmare föraning.

 

Man hyser ganska lite sympati med huvudrollskaraktären, Keith. Den lovande aspekten med en förlorad kontakt till sonen förlorar helt trovärdighet i att uppbrottet mellan de två verkade ha skett utan verklig anledning och att man dessutom aldrig får se eller lära känna Keiths son. Det blir så distanserat att hela situationen hade kunnat lämnats ute ur filmen utan att påverka innehållet nämnvärt.

 

Som en ytterligare besvikelse, på ett nästan-spiken-i-kistan-sätt, inviger helhetskänslan ingen som helst mysfaktor i mig. Det här är nog den sämsta film jag har sett med Hugh Grant och jag brukar verkligen tycka om hans filmer. Han framstår till 90% som en smått gubbsjuk narcissist förutom under de sista minuterna av filmen. Ugh, det här är ingen film jag vill se igen och den här inte gjort ett intryck på mig. Den kommer inte med något som helst originellt eller ens tänkvärt. Ett platt och tråkigt manus som drar ner alla duktiga skådespelare i sitt träsk.