Efter att jag såg Avengers: Infinity War har jag långsamt börjat beta av de Marvel-filmer jag inte har sett. I vår har jag alltså bland annat sett Infinity War, Captain America: Civil War, Doctor Strange och nu Spider-Man: Homecoming. Det är kanske lite dumt att börja med de förmodligen bästa Marvel-filmerna, men så har det blivit. Här kommer min recension av Spider-Man: Homecoming.

 

 

Peter Parker försöker lära sig att balansera ett vanligt tonårsliv i Queens med bemästrandet av sin nya roll som superhjälten Spider-Man. Det innebär att han snart ser sig tvungen att ta upp jakten på ett nytt hot som cirkulerar på New Yorks himmel. 

 

Skäll inte ut mig nu, men jag har aldrig sett originalfilmerna av Spider-Man, med Tobey Maguire och Kirsten Dunst. Däremot har jag sett The Amazing Spider-Man som jag, utan att ha sett tidigare filmer, vid tillfället tyckte var ganska bra faktiskt. Jag har förstått att Tobey Maguire-versionen ska vara bättre i många personers ögon.

 

Nu har vi fått ännu en Spidey att följa och den här gången spelas superhjälten av Tom Holland. Den här hjälten har redan introducerats i Captain America: Civil War och för att få kontext tycker jag faktiskt att man bör ha sett den innan man ger sig på Spideys egen film.

 

 

Det jag gillar är att hela historien startar i ett senare skede, efter att spindelbettet uppenbarligen redan har ägt rum. Därför får vi en helt ny, oberättad historia och det är helt rätt. Vi vet redan historien om hur spindelmannen skapas (om inte: se någon av de tidigare filmerna); Tom Holland behöver inte känna pressen att överträffa tidigare skådespel, utan kan koncentrera sig på att göra sin version av Spider-Man till en unik variant.

 

Utan att bli för långdragen i min recension kan jag säga att Holland lyckas med det ovannämnda. Han framstår lite som en barnvänlig Deadpool, med andra ord: en karaktär med humor. Handlingen i Homecoming är gullig blandat med lagom action. Michael Keaton spelar en trovärdig skurk. Trots att Spidey ofta hamnar i underläge löser det sig på ett eller annat sätt. Det starkaste med filmen är det återkommande temat med Tony Stark som en fadersfigur, vilket vi känner igen från de andra Marvel-filmerna. Jag älskar deras relation! Jag menar: vem gör inte det? Dessutom tycker jag att Spideys vän är en rolig sidekick. Det är en trevlig överraskning att de flesta skådisar inte ser ut att vara över 20 år samtidigt som de ändå ska föreställa 15-åringar, utan framstår som hyfsat överensstämmande i ålder. I sin helhet innehåller Spider-Man mycket av det jag eftersöker i en superhjältefilm, nämligen humor och originalitet. Betyget är solklart högt.

 

Bildkällor/Image sources: IMDB, IMDB2.