The Crown - recension av säsong 2

Oaktat det politiska världsläget och andra tråkiga händelser under 2017 har det varit ett fantastiskt serieår! På ett personligt plan har det definitivt varit det bästa, då jag har hunnit med att se mycket och hittat nya favoriter. Hur har serieåret 2017 varit enligt er?
 
 
Nu är det dags för mig att recensera säsong 2 av The Crown - Netflixs påkostade serie om drottning Elizabeth II:s tid i kungahuset i England. Trots att hon utgör frontfiguren i dramat är handlingen sällan helt inriktad på henne. Det är förvånansvärt nog bara positivt! Serien är på så vis inte bara en biografi, utan ett dokument över viktiga historiska händelser i vår moderna tid. Det tog mig tre dagar innan jul att se de tio avsnitten.
 
Den första säsongen var fylld av vackra kostymer, introduktioner till bekanta ansikten och en rad intressanta politiska händelser under Winston Churchills sista år som premiärminister. I säsong två höjs nivån en aning och till skillnad från många andra recensenter som placerar den nya säsongen i jämnhöjd med den första säsongen, vill jag påstå att serien blir snäppet bättre den här gången. Förvisso präglas The Crown av en viss opersonlighet, genom att vi aldrig riktigt får komma nära dess karaktärer. Jag tycker dock inte att det stämmer för den andra säsongen, utan nu får vi äntligen veta mer om frontfigurerna som tilltalade oss redan från början. Inte nog med att vi får en gedigen tillbakablick till prins Philips barndom - vi får även se hur prinsessan Margaret hanterar förlusten av sin livs kärlek och förkovrar sig i ett liv fyllt med dans och alkohol. 
 
 
Prins Philip är för det mesta en arrogant jäkel som många gånger nedvärderar och förnedrar Elizabeth. Trots det besitter han onekligen en charm som gör att han blir omöjlig att helt avfärda. Det kommer under säsongen fram att han hade en synnerligen tuff barndom, vilket säkert till stor del förklarar hans beteende. Ändå är han så fin när han i slutet förklarar sin trohet till Elizabeth. Snacka om att deras komplexa förhållande framställs på en dynamiskt och intresseväckande vis! 
 
Prinsessan Margarets liv är underhållande att följa och hennes romans med Tony är allt annat än ointressant. Trots att Matthew Goode är ett riktigt ögongodis fattar jag inte riktigt tycke för hans alldeles för uppblåsta karaktär. Det är inte charmigt med ett sådant förakt för omvärlden när man själv nyttjar sina privilegier för att kunna leva ett avskalat liv men ändock i rikedom. Margaret förtjänar mer respekt än vad hon får av honom, men ändå blir jag smått charmad av deras ungdomliga relation.
 
Jag tycker att varje avsnitt står ut på sitt sätt och ändå lyckas skaparna bibehålla den röda tråden från nazistskandaler till Kennedybesök till traumatiska skolår. Kennedyavsnittet är ett av säsongens bästa, men de övriga är alla av toppkvalitet. Det är med tungt hjärta jag konstaterar att det här är det sista vi ser av Claire Foy och Matt Smith, som i kommande avsnitt kommer att bli ersatta med äldre skådespelare. Det är förståeligt, men jag hoppas på en fortsatt magnifik skildring av det brittiska kungahuset.
 
 
Bildkälla/Image source: Vanity Fair











Kom ihåg mig?
Välkommen till bloggen Seriereflektioner!
Här bloggar jag om allt det senaste i serievärlden och därtill även något om filmer. Letar du efter de bästa tipsen, det senaste skvallret och recensioner om just dina favoritserier har du hittat rätt! Här skapar vi tillsammans ett forum med utrymme för diskussion. Jag ser fram emot att få höra av dig i kommentarsfältet!
Vill du kontakta mig är du välkommen att höra av dig till den e-mail som står i menyn ovan.

HannaVic logotype