Titel: Star Wars: The Last Jedi

År: 2017

Genre: Action, äventyr, fantasy

Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, John Boyega, Gwendoline Christie, Kelly Marie Tran, Andy Serkis, Domhnall Gleeson, Laura Dern, Oscar Isaac, Benicio Del Toro, Billie Lourd, Justin Theroux m.fl.

Betyg på IMDB: 8.3/10

Mitt betyg: 9.5/10

 

Igår var det äntligen dags för Star Wars-premiär och jag satte mig i biostolen helt utan förväntningar! Många inbitna Star Wars-fans hade väldigt höga förväntningar på denna mellanfilm i den nya triologin inom serien. Själv hade jag sett till att hålla mig borta från både trailers och annat avslöjande marknadsföringsmaterial. Jag recenserar denna film i egenskap av inte-alls-hängivet-fan-men-likväl-förväntansfull. 

 

Den allra nyaste filmen heter alltså Star Wars: The Last Jedi och tar sin början nästan exakt där The Force Awakens avslutades. Regissören heter den här gången Rian Johnson, till skillnad från förra gången då rutinerade J.J. Abrams stod för regin. Rian Johnson har faktiskt knappt regisserat någonting alls tidigare, utom tre avsnitt av Breaking Bad. 

 

 

Anmärkningsvärt men spännande nog kastas vi rakt in i spännande actionscener och jag vill påstå att tempot håller sig markant högt under hela filmen. Det är något jag faktiskt uppskattar! Känslan av ett oändligt crescendo är inte alls uttröttande, utan gör att timmarna framför bioduken flyger förbi; ibland i ljusets hastighet.

 

I början är motståndsrörelsen, med hetlevrade Poe Dameron i spetsen, i strid med Första ordningen och dess slemmige General Hux. Filmens första humoristiska scen är när Poe är i samtal med generalen och driver med honom utan att generalen till en början förstår det. Efter att motståndsrörelsen lidit stora förluster under sammandrabbningen måste Finn och den nya karaktären Rose Tico bege sig ut för att leta reda på en kodknäckare i casinostaden Canto Bight. Dessa två karaktärers sidoäventyr är en spännande följetong under hela filmen och jag älskar kemin mellan de båda!

 

 

Under tiden är vår nya hjälte Rey på Achc-To tillsammans med Chewbacca. Hon har hittat Luke Skywalker och försöker desperat få honom att lära henne om kraften. Luke är bestämt motstridig. På ön får vi möta några urgulliga lokalinvånare, såsom de små fågelliknande porg-varelserna och de små fiskliknande vaktmästrarna som med sina små hättor får en att tänka på gamla grekiska farmödrar. Alla figurerna bidrar till skrattsalvor under filmens gång och jag älskar det!

 

 

För en gångs skull älskar jag varenda detalj i en film. Det hör inte till vanligheterna. Jag förstår att det mesta inbitna Star Wars-fanet kanske tycker att känslan inte är densamma, men för mig har alla kriterier för en lyckad film uppnåtts. Jag tycker att den nya generationen får ta över och de inneboende konflikterna mellan ljus och mörker är bra presenterade. Jag inser att jag gillar nästan varenda karaktär lite mer än vad jag gjorde i förra filmen och det är väl ett gott intyg för att utvecklingar av personerna har fått äga rum. Budskapet om jedirörelsens vara eller icke vara är väl belyst och uppfyller förväntningarna utifrån filmtiteln. Lägg till ett par plot twists och filmen når en ny nivå.

 

Jag är fullkomligt uppslukad av filmens händelser och känner en känsla av förnöjsamhet och upprymdhet (pun intended) i slutet. Jag är faktiskt helt blown away av upplevelsen. För mig är det helt klart den bästa Star Wars-filmen någonsin. Det är riktigt vemodigt att se Carrie Fisher en sista gång på vita duken. Luke säger en replik till Leia som framkallar rysningar. Det handlar om att ingen någonsin är riktigt borta.