Filmens handling

En brittisk film som visar det fullkomligt urspårade beteende som uppkommer bland de nyinflyttade i en högteknologisk byggnad som visar sig ha stora brister i de grundläggande faciliteterna. 

 

Mina tankar om filmen

Det här var en film som tog 30 år att få till - givetvis var mina förhoppningar höga!

Ledord: Något för stelt, alldeles för rörigt. Precis som Robert Laing konstaterar inför sig själv i slutet av filmen fanns det inte ett tydligt avstamp för det avvikande beteende som kom att prägla större delen av filmen. Visserligen spårar det snabbt ur även i boken men i filmen blir det nästan oklart varför. I boken är strömavbrotten väldigt drivande för den växande frustrationen men i filmen blir det nästan som en separat händelse som inte alls har kausalitet med det fullkomligt ociviliserade uppförandet hos de boende.

 

Jag gillar det destruktiva slutet i alla fall. Att berättarrösten är Laings samtidigt som han pratar om sig själv i tredje person är fascinerande. Allt har återgått till det normala, är hans slutsats, men - det kunde inte vara längre från sanningen. Den vardag han har vant sig vid är helt bisarr. Vi ser enorma avfallshögar, sönderslagen inredning, blod utsmetat på möbler, Laing är smutsig och har ett hetsigt ansiktsuttryck. Ja, nästan allt är fullkomligt sönderfallet. Till råga på allt så äter han upp en hund. Det hela är väl någon slags symbolik för att vi människor snabbt vänjer oss vid ändrade miljöer. 

 

Jag tycker det är mycket tydligare i boken att Laing verkligen är en person som gör allt för att passa in - det är därför han är farligare än både den kreativt urspårade arkitekten och den rebelliske och våldsamme Wilder. Arkitekten symboliserar väl den högsta aristokratin som leker med den undre medelklassen, representerad av Wilder. Laing är på en nivå någonstans däremellan. 

 

I filmen blir det dock extra tydligt att Laing har något mörkt inom sig som trycker på och får honom att förlora sinnet ju mer filmens handling fortskrider. Det är nästan mer tydligt i boken att det är byggnaden som driver folk att förlora vettet. Däremot är det lika tydligt både i boken och filmen att alla människorna hade det driftpräglade beteendet inom sig ända från början.

 

Sammanfattning: Med tanke på hur oerhört bra boken är, hade filmen kunnat vara tusen gånger bättre. Filmen är mest bara mörk och människorna känns en aning påhittade (låt oss bortse från det faktum att de faktiskt är det). Dialogerna var för osammanhängande under stora delen av filmen och det blev lite för hoppigt. Vissa aspekter var bra - miljön var snyggt avbildad och Laing gjorde en trovärdig insats som Robert Laing. Resten var mest "meh". Budskapet når inte ut lika tydligt, trots att den radiosända monologen i lillkillens hörlurar i den allra sista scenen förtydligade det hela en aning. Jag borde lära mig att aldrig ha för höga förväntningar på independentfilmer. Det är nämligen mer troligt att de inte når ända fram, då ambitionen att uppnå filmkonst ofta blir större än att konceptet ska bli begripligt. Jag bör poängtera att jag för en gångs skull hade enormt höga förväntningar på en film.