Bildkälla/Image source: radioactivemongoose on Tumblr

Titel: The Talented Mr. Ripley

År: 1999

Genre: Drama, thriller

Skådespelare: Matt Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett, Philip Seymour Hoffman, Jack Davenport, James Rebhorn

Betyg på IMDB: 7.3/10

Mitt betyg: 8/10

 

Filmen handlar om Tom Ripley, en ung, missanpassad man som lever i slutet på 50-talet. Han älskar opera och har många talanger, bland annat är han en skicklig imitatör och pianospelare. När han en dag ska spela piano på en stor fest får han låna en Princetonkavaj. När den förmögne industrialisten Herbert Greenleaf, fadern till en tidigare Princetonelev, får syn på kavajen, spelar Ripley med och låtsas att han har gått på Princeton och känner sonen. Sonen heter Dickie Greenleaf och bor i Italien. Fadern vill dock ha hem sonen till New York och erbjuder Tom Ripley 1000 dollar för att åka till Mongibello och övertyga Dickie om att komma hem igen.  Tom går med på erbjudandet och börjar lyssna på jazz och lära sig andra saker som han får reda på att Dickie gillar, allt för att kunna göra sig trovärdig som en före detta klasskamrat till Dickie.

 

I Mongibello lever Dickie med sin blivande fru, Marge Sherwood. Till en början lyckas Tom bli bra vän med både Dickie och Marge och de tre umgås flitigt. Efter ett tag börjar dock saker och ting spåra ur...

 

Här har vi en film helt i min smak! Det är nämligen himla kul att titta på lite "äldre" filmer där unga skådespelare är i början av sin karriär, när man vet att de idag är otroligt meriterade och tillhör skådespelareliten. Dessutom medverkar både Philip Seymour-Hoffman och James Rebhorn, två skådespelare som båda gick bort förra året. Filmen är inte bara stjärnspäckad utan även otroligt bra. Det som fascinerar är att handlingen blir mörkare ju längre tid av filmen som går. Till en början har man så mycket frågor om Ripley och hur filmen ska fortgå, men efter ett tag finner man sig själv fullständigt uppslukad och får en uppfattning om hur man vill att filmen ska sluta.

 

Jag älskar hur musik blir ett tema i handlingen. Dessutom är allt skickligt filmat och regissören använder sig mycket av symbolik, vilket är en favorit hos mig när det kommer till filmer. Frågan man på förhand undrar är: Får tittare ett tillfredsställande slut eller inte? Slutet är ganska öppet men ändå förvånansvärt tillfredsställande då inget känns ouppklarat. Det är svårt att säga något specifikt om det som händer då det finns risk för massiva spoilers. Matt Damon gör i alla fall strålande bra ifrån sig i rollen och det är helt klart en film man bör ha sett någon gång i livet. För mig är det en "ny" klassiker och passar bra att se på en dejt eller med en bra vän. Jag rekommenderar helt klart att man ser den i sällskap med någon annan då den blir riktigt kuslig ...